Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/473

Den här sidan har korrekturlästs
469

Masken lyfte upp ett jagthorn, hitintills doldt under kåpan.

— Med en signal från detta lilla horn skulle jag kunna hitkalla edra egna spioner, och på min vink skulle de fängsla er, eller döda er.

Vincents tystnad gjorde masken allt djerfvare och djerfvare, men Vincent lyssnade nu mera desto uppmärksammare på den okändes yttranden. Han visste allt för väl, att en enda oförsigtighet från motspelarens sida lätt skulle kunna återgifva honom öfvertaget.

Maskens leende fortfor.

— Jag har nu sagt er, hvem ni är, nu skall jag besvara er andra fråga, hvem jag är.

Härunder löste pilgrimen masken från sitt ansigte.

— Betrakta mig, nu och ni skall nog upptäcka hvem jag är.

— En qvinna!

Pilgrimen var ingen annan än öfverhofmästarinnan.

Vid åsynen af det skälmska och skalkaktiga ansigtet, kastade också Vincent tillbaka sin kapuschong och stod mörk och dyster framför henne.

Öfver bottnen af det mörka ansigtsuttrycket skred dock ett hånlöje fram.

— Ni har visat mig, hvilken ni är, började han, men ni har icke sagt mig, hvem ni är. Vill ni veta det?

— Tala, tala!

Öfverhofmästarinnan var stolt öfver att ha besegrat honom.

— Erfarenheten är verldens domarinna. Min erfarenhet är bitter. Stolt och ädel sprang mannen fram ur guds härligaste tanke, men han skulle pröfvas, han skulle härdas, han skulle genomgå lifvets skärseld, qvalens och smärtans alla bittra strider, och vet ni, hvem försynen derför stälde vid hans sida? Qvinnan. Ni är icke bättre än edra syskon.

Hans anfall nästan gladde öfverhofmästarinnan, emedan hon deri endast såg en fåfäng förtrytelse.

— Om en förbannelse hvilar öfver mitt lif, så har försynen utskickat den i en qvinnogestalt. Ofver allt är det hon, som möter mig med ett gissel.

Vincent yttrade dessa ord nästan för sig sjelf, men hastigt vände han sig direkte emot öfverhofmästarinnan. Hans läppar skälfde dervid, och hans panna lade sig åter i mörka veck.

— Ni säger, att jag är slagen och förrådd.

— Jag har sagt det.

— Att konung Ferdinands vrede rest sig som en oöfverstiglig mur mellan honom och mig.

— Derom kan ni vara förvissad.

— Att de personer, som jag legt, stå färdiga att nedstöta mig vid första signal af er.

— Visserligen.

— Ni har då glömt qvinnans vanliga öde, det nämligen att bedraga sig sjelf.