470
Öfverhofmästarinnan började nu i sin ordning med den största uppmärksamhet lyssna till Vincents ord.
— Qvinnan är inbilsk, fortsatte Vincent. Hon bär liksom Maria Stuart till devis tvänne kronor, och derunder de orden: »en tredje väntas». De tvänne kronorna äro skönhetens och kärlekens och den hon väntar är segerns; men vet ni hvad det är för en krona, som hon verkligen vinner.
— Nej.
— Dödens. Och vet ni, hvarför hon ej vinner någon bättre?
— Låt höra.
— Derför att hon ej eger några andra än qvinnans vanliga vapen, jag menar den svaga och bräckliga qvinnolistens.
— Öfverhofmästarinnan förstod ej Vincent, men en oförklarlig ångest började bemägtiga sig henne.
— Ni har lyft en flik af den slöja, som jag trodde betäckte mig, och ni har trott er ha genomskådat mig. Man känner likväl icke stormens hela magt, derför att man vet, hvaråt väderhanen pekar. Jag skall säga er en sak.
Vincent hade återfått hela sitt lugn.
— Jag skall säga er, fortfor han, att konungen ännu befinner sig inom min viljas magnetiska område; att den der signalen, hvarpå ni så mycket tyckes lita, ifrån detta ögonblick kan lika väl begagnas af mig som utaf er; att de fyra lazaronerna, som ni tror att jag legt, och hvilka nu skola finnas här i parken, äro hederligt folk, som ej lyda någon annan än den, hvilken de lofvat trohet, och jag kan med säkerhet säga detta, emedan …
— Emedan …
— Emedan ni ej känner en mans lynne, utan pladdrat som en jollrande qvinna.
Och Vincent vände henne ryggen med en köld, som om han nu mera ej fäste det ringaste afseende vid henne. På det bestämda uttrycket i hans ansigte syntes, att han var beredd att skrida till det yttersta.
Deremot kände öfverhofmästarinnan sig upprörd af oroande föreställningar. Vincent hade lyckats att åter omgifva sig med en nimbus, som hon ej förmådde genomtränga. Hon märkte nu äfven att hon — förledd af sin framgång, kanske också af fåfänga — yttrat mera än hon borde, och derigenom retat, i stället för att nedslå honom, hvilket varit hennes afsigt.
Det möte, som Armfelt fått löfte om, skulle ega rum just på den plats, der hon träffat Vincent; och det var derför under hvad vilkor som helst nödvändigt att aflägsna det obehöriga vittnet. Visserligen lyckades hon deri, men likväl på ett ganska tvetydigt sätt, enär han lemnat henne under ganska hotande omständigheter.
Men öfverhofmästarinnan försjönk endast en ganska kort stund i inre drömmande begrundningar; snart småskrattade hon åter, som om ingenting passerat.
