Qvinnan, så mottaglig för intryck, så mild och liflig till sina tankar, så öm och ren till sina känslor, och derjemte så uppoffrande och vaksam för den hon älskar, eger dock på djupet af sitt hjerta en sjelfviskhet, långt större än mannens.
Denna sjelfviskhet är en följd af hennes hela lif.
Verldsljuset strömmar alltför sparsamt in i hennes jungfrubur för att gifva henne en högre, allmän öfverblick af verlden, hvarigenom det sjelfviska elementet inom henne skulle kunna skingras.
Redan från späda år vet hon, att mannens hela timliga lycka rymmes emellan tvänne ord, och att dessa ord bero af henne. Denna verld, med två ord till poler, är hennes egen skapelse. Det ena ordet är ett ja, det andra ett nej. Och det är icke förståndet och det lugna omdömet som bestämma dem, utan det är tycket.
Sjelf beroende af sin känsla, sträfvar hon att lägga hela verlden under dess spira. Den pröfvande och lugna öfverläggningen betraktar hon såsom en mot hjertats fordringar oftast fiendtlig magt. Kärleken är för henne det förstånd, som hon dyrkar och erkänner; i förståndet deremot ser hon gemenligen en vandal, som vill sköfla hjertats alla ljufva helgonbilder.
Tycke, känsla, kärlek, se der gradationer endast af hennes sjelfviskhet. Van att alltid finna sig segrande i detta hänseende, tviflar hon icke gerna länge på deras oemotståndlighet.
Känslan utsträcker sitt herravälde endast öfver ögonblicket.
Det är också hos qvinnan sällan fråga om någonting mera; åtminstone var det icke så hos öfverhofmästarinnan.
Vincent hade aflägsnat sig hotande — och hon kände sig nedslagen ett ögonblick — i det nästa smålog hon åter.
— Nå, nå, min herre, yttrade hon för sig sjelf, ni hotar, ni — vi få väl se.
Och hennes småleende minskades icke dervid, utan ökades.
Förståndet öfverlägger, passionen rusar, tycket är ett infall.
Men läsaren torde vilja veta, hvilken fara som hotade, och vi skola snart närmare utreda det.
Hon hade hitintills så ofta hjelpt sig fram, och det till och med i rätt kinkiga omständigheter, att hon äfven nu förtroendefullt öfverlemnade den kommande stunden åt sin tillfälliga fyndighet.
Mannen är sjelfständig, qvinnan är sjelfvisk: det senare är ett diminutivum af det förra. Han handlar också, då hon intrigerar.
Armfelt hade fordrat ett möte med — vi veta icke hvem — såvida han ej skulle öfverlemna sig i sina fienders händer.
Det må nu vara, att han endast hotade, för att vinna en fördel, som hans hjerta önskade, men lika mycket; man kände honom, och hans chevalereska karaktär kunde göra allvar äfven af ett skämt, om han deri såg något, som hans hederskänsla bjöd honom göra.
Med sitt ständigt nya planer skapande sinne såg han ej alltid faror, der andra sågo sådana.
