472
Samtiden jemförde honom med Alkibiades, hvilken man vet yttrade, då hans fiender dömde honom till döden: »jag skall visa dem att jag lefver.»
Öfverhofmästarinnan hade fruktat mylady Munks och prinsessan Menzikoffs vaksamma och misstänksamma uppmärksamhet och lät dem derföre sjelfva tro sig hafva erhållit en tête-à-tête med Armfelt. Äfvenledes hade hon lyckats komma åtskilliga af Vincents afsigter på spåren, och vi hafva sett, huru hon begagnat sig deraf. Men hvad hon ej kunnat förutse, var att konung Ferdinand sjelf skulle inträffa i parken. Hon hade också en stund betviflat intrigens lyckliga utgång, men Vincents misstag kom henne till hjelp, och sedan faran väl var öfverstånden, skrattade hon åt den och tillräknade sig förtjensten.
Granskar man noga hennes handlingssätt, synes det nästan, som om hon icke haft fullkomligt reda på, hvad hon borde göra, utan öfverlemnat sig åt ingifvelsen för ögonblicket, någonting som för öfrigt var ganska öfverensstämmande med hennes lynne.
Då hon inträdde i parken, medförde hon ett maskeradt fruntimmer, hvilket vi icke ännu sett ingripa i händelserna.
Öfverhofmästarinnan var ibland dem, som gerna sätta alla menniskor i rörelse, utan att derföre alltid göra sig reda för, om det behöfs eller ej. Något hvar förestälde sig emellertid derigenom vara en ganska vigtig person, utan att i sjelfva verket betyda någonting; och sjelf trodde hon sig öfver allt nödvändig — ännu mera — hon ansåg sig till och med rigtigt oumbärlig, så vida en hofintrig skulle kunna ledas till ett lyckligt slut, ehuru hon oftast dervid blott åstadkom en intressant villervalla, hvaråt man slutligen måste skratta i chorus.
Outtröttlig, som hon för öfrigt var, var hon en förträfflig öfverhofmästarinna. För dem, som ej blickade allt för djupt in i hennes karaktär, var hon hofvets lif, nöjenas själ och alla kulisshändelsers ledande finger.
De öfriga åter, som närmare följde henne, och hvilka skänkt henne sitt förtroende, fruktade — icke för hennes tillgifvenhet och hennes nit — men väl för hennes glada, allt för lättsinniga lynne.
I den stund general Acton uppsökte henne, hade hon anmodat sin första följeslagerska att dölja sig uppe i trädet.
Inuti trädets lummiga krona fans en liten, ganska täck asyl, försedd med säten för ett par tre personer. Ifrån detta luftiga observatorium hade masken åsett, hvad som passerat under henne, och dervid erfarit alla de sinnesrörelser, som en lifligt intresserad person kan erfara.
Hon hade anat, att den kavaljer, som åtföljde de ljusröda dominos, var Armfelt, och kärlekens samvete, svartsjukan, ingaf henne oroande föreställningar; hon hade sett konungen uppträda och darrat af fruktan, ehuru hon ej förmått göra klart för sig, hvarför hon gjorde det; hon hade slutligen också hört Vincents och öfverhofmästarinnans samtal, och dervid erfarit både glada och nedslående intryck; men allt detta