oaktadt, förstod hon dock ganska litet af hvad som passerade omkring henne. Händelserna föreföllo henne mera liknande ett dunkelt skuggspel, än något annat.
Då hon omsider såg öfverhofmästarinnan ensam, beslöt hon att nedstiga från sitt gungande och luftiga tillhåll, men upptäckte i detsamma en ny fruntimmersmask, som nalkades, och för att närmare granska den, stannade hon på trappan.
Det var någonting antikt och ädelt i den nya maskens drägt. En hvit lifrock, lätt och luftig, nästan genomskinlig och i kanterna prydd med en praktfull ranka, broderad i guld, omslöt smekande hennes smidiga växt från bröstet till fötterna. Uti smakfulla veck virade sig en bindel, öfversållad med små glänsande stjernor, kring hennes hufvud. En med guldsirater genomväfd mantel, fodrad med rödt siden, betäckte hennes armar och draperade skönt den tjusande gestalten. Vida mamelucker af rödt tyg fulländade bilden.
Synen var intagande.
Hon kom som en af dessa sköna väsenden, hvilka tyckas låna sitt lif ur en skalds varma och glödande fantasi, eller kanske rättare som endast synas vara skapade, på det att skalderna icke skola dö ut på jorden, utan ständigt lifvas till ny sång och få genom tjusande ögon ännu i dag blicka in i himmelen.
Huru lätt och behaglig var icke hennes gång, men huru små och näpna rörde sig icke också nedanför de vida mameluckerna hennes af nätta, röda saffiansskor betäckta fötter. Man skulle kunna säga att de icke egde sitt motstycke, och likväl kunde de icke täfla med de små, sammetsmjuka händerna, hvilka endast syntes vara till för att beundras, att kyssas.
Ingen atheniensiska har haft dem täckare, och likväl heter det om deras händer och fötter, att de dana ett helt, som förnöjer, intager och tjusar, antingen de röra sig trånadsfullt i den vemodiga ariadnedansen, eller vällusten bortrycker dem i ruréikans hvirflar.
Hon vände sina steg direkte till öfverhofmästarinnan, som likväl ej märkte hennes ankomst, förrän hon var helt nära.
— Klockan går långsamt. Hon är ju icke ännu slagen.
— Min gud, nej! Och ni är redan här?
— Jag har ingen ro i min själ — detta möte …
Och hon löste dervid masken från sitt ansigte, i afsigt att befria det ifrån sitt obehagliga fängsel.
Ett lifligt skratt hördes i detta ögonblick.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk, åtföljda af sin kavaljer, omgåfvo henne i detsamma. De hade följt hennes spår på sidan om allén och hastade nu fram från det närmaste buskaget, rörliga som hvirfvelvinden.
Både Menzikoff och Munk hade misstänkt, att deras kavaljer icke var den de i första ögonblicket förestälde sig. Han hade likväl med illusorisk skicklighet fortsatt sin roll, och hvar och en annan skulle