474
tagit honom för den, han utgaf sig för, men icke dessa två, som lånade sin skarpsynthet från hjertat. Han roade dem emellertid, och de låtsade om ingenting.
En tagg af svartsjuka gnagde dem likväl oupphörligt. De hade icke genast insett, att det var öfverhofmästarinnan, som gömde sig under pilgrimens mask; men efteråt gissade de dertill.
Då de nu trodde sig vara säkra om, ej allenast att det icke var Armfelt, som följde dem, utan äfven att öfverhofmästarinnan var närvarande i parken och således hade sitt finger med, drogo de deraf den slutsats, att man endast begagnade sig af dem, för att betäcka en ännu hemligare intrig.
Konungens oförmodade uppträdande förvissade dem ännu mera derom.
Hela deras nyfikenhet lifvades häraf, och de beslöto att, kosta hvad det ville, söka upptäcka hemligheten.
Man kan också säga att de från denna stund snarare flögo än gingo genom parken, granskande alla masker och drägter, som de mötte.
Deras följeslagare trodde dem lifvade af det samtal, hvarmed han underhöll dem; men lifligheten i deras rörelser kom från en helt annan källa, från deras nyfikenhet.
Fruntimren tycka ej om att man beskyller dem för nyfikenhet — det är dock intet ondt deri — nyfikenheten är en dotter till vetgirigheten.
Under det att deras vägar korsade sig fram och åter, märkte de slutligen en ensam fruntimmersmask, som långsamt skred fram, blickande rädd och försigtig omkring sig.
De stannade genast. Den sköna gestalten öfverraskade dem.
Mannen är visare än qvinnan, men qvinnan är mera siare än mannen. Hennes samtal och omdöme hvilar ej så mycket på egentliga kunskaper som fast mer på ingifvelser.
Ingifvelsen ledde äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munks omdöme.
— Det är hon, hviskade den ena.
— Den okända, tillade den andra.
— Der hafva vi hemligheten.
— Låtom oss följa henne.
Från denna stund lemnade de henne icke ur ögonsigte, utan följde henne tätt i spåren, och då de slutligen sågo, att hon och öfverhofmästarinnan möttes, ville de ej längre förlora något ögonblick, utan störtade fram.
Den okända sökte draga sig tillbaka, men det var ej lätt. Hon vände sig i stället ifrån dem, för att dölja ansigtet och åter betäcka det med masken.
Prinsessan Menzikoff hade fattat hennes ena hand och mylady Munk sökte tillegna sig den andra.
Allt detta skedde från deras sida under skämt och skratt. De nästan lekte, och den okända kunde knappast blifva förtörnad deröfver
