— Vackra mask, yttrade mylady Munk, hvarför så rädd? Hvad har ni att frukta?
— Vänd er blott ett enda ögonblick tillbaka, inföll prinsessan Menzikoff, och ni skall genast slippa oss — en blick, vi begära ju ej mycket — blott en blick.
Öfverhofmästarinnan ville tala, men Menzikoff och Munk talade sjelfva oupphörligt, utan att gifva akt på hvad hon sade.
— Ah, hvilken liten hand — vid himmelen! — det är er, som handsken tillhör.
Och Menzikoff upptog den, som Armfelt långt förut lemnat henne, och som hon sedan så troget bevarat.
— För all del — ni har äfven tappat en ring — se här.
Och Munk framtog den lilla ringen, som hon en gång under rätt besynnerliga omständigheter hittat.
— Denna handske är alldeles lika med den, som ni nu begagnar — samma fina skinn — samma broderi — samma storlek.
— Ringen är som svarfvad åt ert finger — se bara — se — ah — den har blifvit ersatt med en ny — verkligen — hvilken förtrollande likhet — minnet har ej svikit — i sanning, ringarne äro verkligen så lika hvarandra som tvillingar.
— Intagande mask, hvarför drager ni er undan oss? Vi vilja er intet ondt — nej, nej! Vi vilja blott veta, hvem ni är — säg oss det, och ni skall genast slippa oss.
— Ni är obeveklig. Men wi släppa er ej; ni måste säga oss, hvem ni är. Vi bedja derom, vi bönfalla!
Prinsessans och myladyns kavaljer sökte väl att hejda dem, men förgäfves.
Öfverhofmästarinnan och han voro synbarligen icke okända för hvarandra. Kavaljeren var också ingen annan än Döring.
— Ni måste föra edra damer hänfrån, befalde honom öfverhofmästarinnan, — skynda er — jag vill det.
Döring bad dem ånyo följa sig, men utan att vinna gehör. Härunder fick han tillfälle att en handvändning betrakta det okända fruntimrets endast till hälften betäckta ansigte.
Lifligt anslagen af dess skönhet, igenkände han det genast. Den okända var ingen annan än det lefvande originalet till det badande fruntimmer, som han vid sitt första sammanträffande med öfverhofmästarinnan sett inne uti hennes rum, och hvilket då i så hög grad väckte hans deltagande; ingen annan än samma dam, som — då han och baron Armfelt angrepos utanför slottstrappan nära arsenalsdammen — genom sitt uppträdande räddade dem.
— Ni är obeveklig, men äfven vi äro envisa, fortsatte Menzikoff.
— Ingenting i verlden kan förmå oss att släppa er, förrän vi veta, hvem ni är.
Under det de sökte att komma framom den okända, för att kasta
