44
Gestalten, som utträdt, stod der nästan som en vålnad.
— Barmhertige gud! utropade han, en ny syn, en ny uppenbarelse! Fasa efter fasa förföljer mig.
Utropet, som kom alldeles omedelbart öfver hans läppar, uttryckte både fruktan och förtviflan.
Nästan vanmägtig sjönk han derefter ned i den närmast stående stolen.
Öfver den inträdande, lilla egendomliga gestaltens läppar ljöd härvid ett lätt skratt.
För att sätta läsaren i tillfälle att rätt förstå detta lilla qui pro quo, är det nödvändigt att vi här redogöra för ett och annat.
Charlotte — läsaren torde erinra sig att detta var mamsell
Slottsbergs förnamn — var, äfven om hon lagt sina vårfriskaste dagar bakom
sig, ännu allt jemt en lefnadslustig, ung och glad toka, hvars hela lif
och verld utgjordes af ögonblicket. Sådant som det var, var äfven hon.
Sedan hon flyttat ut till Kina och sjelf slagit sig ned i ett litet kinesiskt tält, hade hon fått en idé, en rigtigt kinesisk idé, men som hon tyckte vara alldeles förtjusande. Och om idéen äfven var litet tokig, så öfverlemna sig personer med sådana vanor och lynnen som hennes gemenligen desto mera hängifvet och ifrigt deråt, kanske det till och med ju tokigare de äro. Det hade nämligen fallit henne in, att hon, för att rigtigt ordentligt vara hvad hon tyckte sig böra vara i sin lilla kinesiska verld, äfven sjelf borde vara en liten kinesiska.
Beslut och handling, säger Tegnér, äro ett hos qvinnan.
Så var det åtminstone här.
Anländ några dagar före hertigen till sin asyl, hade hon god tid på sig för att anskaffa sig dels ett nyligen utkommet tryckt arbete om Kina och kinesiskor samt att sätta sig in i sin nya rol, dels också för att förse sig med alla de småbehof, som erfordrades, på det att drägten, naturligtvis för henne det vigtigaste af allt, måtte blifva så trogen som möjligt den allra nyaste kinesiska modejournalen.
Efter att i dag också ha mottagit underrättelsen att hertigen vid utsatt tid ämnade henne ett besök, slog hon sig genast ned vid sin toilett med en liten behagsjuk koketts hela älskvärda liflighet, för att alldeles öfverrumplande förtrolla och förtjusa honom genom att sjelf förvandla sig till ett litet kinesiskt underverk.
Hon hade läst i den bok hon förskaffat sig, att kinesernas religionsstiftare hette Kon-fu-tius. Detta var ju alldeles gudomligt. Allting måste följaktligen ju vara en liten smula konfust i Kina. Någonting högre kunde hon ju ej heller önska sig. När hon också betraktade det lilla kinesiska slottet i granskapet och äfven sin egen lilla villa, så styrkte detta ytterligare hennes uppfattning så fullkomligt, att ringaste tvifvelsmål ej kunde uppstå. Således — konfust — det var den all-
