— Det är farligt att lita på er. Ni narra oss, då vi borde kunna lita på er som allra mest.
— Ett ord, mina damer, bad Döring, blott ett enda ord.
Men damerna hade en gång fått ordet, och de behöllo det.
— Har ni ej sjelf narrat oss hela aftonen?
— Ville ni icke inbilla oss att ni var …
— Vi skola aldrig förlåta er detta skämt; åh, det är förskräckligt, att på detta vis blifva föremål för ert gyckel.
— Ett enda ord, bad åter Döring.
— Hvad har ni att säga? Vill ni ursäkta er? Tycker ni att ert handlingssätt är chevalereskt?
— Ett ord.
— Tala då, tala!
— Ni vet ej, hvem den okända var.
— Är det icke just det, som förtryter oss; ni förstår oss ju icke en gång.
— Jag såg henne.
— Ni?
— Vill ni veta, hvem hon var?
— Ni kan väcka de dödas vrede, tala, hvem var hon?
— Hon var …
— Säg ut, säg ut.
— Jag igenkände henne, hon var ingen annan än öfverhofmästarinnans syster.
— Vi måste le åt er.
— Öfverhofmästarinnan eger ingen syster.
— Men hon har sagt mig det sjelf.
— Hon har narrats för er.
Ett skratt afbröt dem här.
Det var öfverhofmästarinnan, som stannat bakom närmaste träd och nu åter blickade fram.
Hon hade hört deras samtal, och det var anledning nog för henne att skratta.
— Ni äro nyfikna, mina damer, yttrade hon och nalkades dem åter, icke sant, mycket nyfikna. Jag är det sjelf och vet hvad det vill säga.
Öfverhofmästarinnan yttrade sig med så mycken naturlighet, att prinsessan och myladyn hade svårt att hålla sig från att deltaga i hennes glädje.
— Något af min hemlighet, fortsatte hon, kan jag emellertid upptäcka för er — något — t. ex. — vill ni veta, hvilken min syster är?
— Ni säger oss det?
— Se här, skall ni få se.
Och hon löste dervid masken af sin följeslagarinna, som åtföljt henne tillbaka.
— Min syster är ingen annan än — se sjelfva, se!
Och de sågo friherrinnan Armfelt framför sig.
