Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/482

Den här sidan har korrekturlästs

478

— Min fru, ni vill ånyo bedraga oss.

— När skall ni upphöra att skämta?

— När ni upphört att vara nyfikna.

— Ah!

Döring log. Han insåg att öfverhofmästarinnan genom denna demaskering ville ännu mera öka deras nyfikenhet.

— Ni är grym i ert skämt.

Och åter skrattande, aflägsnade hon sig nu hand i hand med Hedvig.




Då Vincent lemnade öfverhofmästarinnan, ville han uppsöka konungen, men stötte i stället på lazaronerna, som postade nära barrieren vid parkens ena sida.

— Hvem har utstält er här? frågade han dem.

— Ni sjelf, herre.

— Jag? När? Hvar?

— Nyss, borta vid templet.

— Man har bedragit er. Jag har ej träffat er der. Hvad har man befalt er?

— Att dröja här och afvakta en jagtsignal, då vi skola hasta fram.

Vincent besinnade sig.

— Jag erinrar mig — det är rätt — denna signal.

— Skola vi lyda den?

Vincent visste ej hvad han skulle svara. Denna signal, om hvilken öfverhofmästarinnan i sin pratsjuka upplyst honom, kunde, begagnad af honom, missleda hans motståndare och således blifva gynsam för honom, men, deremot använd af hans fiender och af hans eget folk ansedd såsom kommande från honom, af ganska stor våda. Han öfverlade om hvad han borde göra, men kom ej till något resultat. Utan att gifva dem något direkt svar, befalde han dem derföre att följa sig på något afstånd, hvarigenom han trodde sig kunna hafva dem i sin hand, och sättas i tillfälle att handla efter omständigheterna.

— Skall ske, herre.

Dolda af trädens slagskuggor och smygande sig fram från trädstam till trädstam, följde de honom äfven.

Vincent hoppades att han ännu skulle träffa konungen i parken, och misstog sig ej heller deri.

Konungen egde ett fromt och mildt sinnelag, och han hade knappast lemnat Vincent, förrän han ångrade sin häftighet. Det gladde honom, att den misstanke, som blifvit framkastad emot bajadéren, visat sig vara ogrundad, men enär han ej kunde förmoda, att anklagelsen var föranledd af enskilda beräkningar, utan endast af gammal ungdomsvänskap, så uttog också denna känsla nu sin rätt i hans hjerta. Ett ögonblick var konungen till och med på väg att vända om till