vännen och räcka honom en försonande hand, och han hade säkerligen äfven gjort det, såvida ej nya tankar aflöst denna, och konungen försjunkit i sådana der betraktelser, som icke egentligen ega något bestämde föremål, utan leda tankarne i vida kretsar kring allt och ändock kring intet.
Vincent påträffade honom också slutligen, ännu försjunken i detta tillstånd, i hvilket begrundningen endast är ett oredigt drömmeri och tanken endast en sväfvande och oklar aning.
— Ers majestät, började Vincent.
Konungen spratt till, då han hörde sig tilltalad.
— Ah, är det ni, furste? svarade honom Ferdinand.
Vincent observerade det välvilliga i rösten, och gissade till den förändring, som försiggått i hans själ.
— Ni är missnöjd med mig, sire?
Vincent ville ännu en gång höra konungen, för att utforska, om han misstog sig i sin föreställning.
— Nej, min vän, nej — jag var het — jag var häftig.
Och konungen räckte honom handen, men Vincent mottog den ej.
— Hvad har jag dock gjort, sire, som kunde föranleda er till en så skarp beskyllning emot mig, att jag ej bar aktning för tronen, för er person, för sanningen.
— Så der, ja, min prins, så der, låt oss nu vara nöjda med hvarandra. Något ondt har ej skett, allt är ju godt och bra igen, den der bajadéren, ni förstår mig, hon …
— Jag har icke förtalat henne, sire, jag är säker på, att hon skall finnas i parken eller åtminstone snart infinna sig här.
Konungen skiftade färg.
— Ni glömmer, min prins, att ni nyss bedrog er.
— Det är sant, och likväl …
— Och likväl förglömmer ni er.
— Ah, ers majestät, ni missledes lika mycket ni sjelf, som jag, af en viss likhet. Icke dess mindre, hon är här.
— Ni har då sjelf sett henne.
— Lika mycket, om jag sett henne eller ej. Jag vet emellertid att hon lofvat ett möte här, ers majestät.
Konungen betraktade Vincent med oroliga blickar. Den säkerhet, hvarmed han talade, gjorde ett oemotståndligt intryck.
— Sire, gammal vänskap betyder ringa för er, ni har beskylt mig för bakdanteri.
Hvarföre återkomma till det, ah, bäste vän, låt oss tänka godt om alla.
— Jag gör det, ers majestät, men ni är orättvis, om ni ej tillåter mig att få visa er det jag icke förtalat någon, utan att hvad jag sagt öfverensstämmer med sanningen.
— Ni tilltror er kunna göra det?
— Vid himmelen, jag är säker derpå!
