480
En spasmodisk ryckning i konungens ansigte antydde den förändring, som ögonblickligt ilade genom hans själ.
Den nyss så öppna och fria pannan lade sig i rynkor, och det godhjertade i hans utseende förvreds på ett plågsamt sätt.
Hans gestalt nästan växte, der han stod i skuggan af trädet. Han växte, hänförd af en känsla, närd af smärtande qval.
— Ni säger, att hon är här?
— Följ mig, ers majestät.
Vincent hade allt för länge pröfvat sanningen i sina spioners uppgifter, för att icke äfven nu sätta fullkomlig lit till den underrättelse, som de i detta fall meddelat honom.
— Hör mig, anmärkte konungen, innan vi gå vidare.
— Jag hör.
— Ni vet, furste, att jag tillgifvit er det nyss begångna misstaget.
— Jag vet det.
— Men jag förlåter icke en ny beskyllning.
— Som befinnes ogrundad? Jag begär det ej heller. Ni vet, ers majestät, att jag är en landsflygtig främling, utan fädernesland, utan hem, utan skydd, och underkastar mig ert rikes lagar, er viljas dom.
— Och hvad tror ni ert misstag skulle kosta er.
— Lifvet, ers majestät, jag är beredd derpå.
Vincents tillförsigt upprörde icke endast konungen, den förändrade hela hans natur. På djupet af hans hjerta, detta hjerta, eljest så godt, så mildt och ädelt, på djupet af det bodde dock italienaren. Denne vaknade icke ofta upp till lif och handling inom honom, men den kunde vakna. I dessa stunder var han icke mera konung, icke jägare, icke fiskare; han var neapolitanare, men en neapolitanare med en konungs magt. Spiran skulle då ha kunnat förvandla sig till ett mordiskt svärd i hans hand.
— Talar ni sant, furste, huru förfärligt är jag icke då bedragen, bedragen af hela min omgifning, bedragen af mina vänner, bedragen af Acton, bedragen af …
— Han fortsatte icke, men hans ansigte förvreds.
— Heliga Maria, bedragen af alla! Hvem skall jag då tro?
— Mig, ers majestät.
— Er?
— Följ mig!
Konungen rörde sig likväl icke ur stället. Orörlig, syntes han försjunken i en fasansvärd tanke. Vincent vågade knappast andas af fruktan att uppväcka honom ur sig sjelf.
— Och ni är säker att hon förrädt mig? upprepade konungen ännu en gång.
— Ers majestät skall snart öfvertyga sig sjelf derom, följ mig blott.
Konungen tillkännagaf endast med ett leende, som likväl var mera fruktansvärdt än det hotande allvaret, att han hörde Vincents svar.
— Jag skall hämnas, furste, hämnas förfärligt.
