Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/485

Den här sidan har korrekturlästs
481

— Ers majestät skall utlemna Armfelt.

— Åh, min prins, i denna stund ville jag vara en fri lazaron.

— Ni ville det?

Vincent förstod honom.

— Hitåt, ropade Vincent.

— De fyra lazaronerna stodo i samma stund vid hans sida. Konungen stirrade på dem.

— Ni vill hämnas?

— Ja, ja!

— Vill ni utleverera honom?

— Nej.

— Befall, och dessa lyda er vink.

— De lyda mig, furste, är det sant att de lyda mig?

— Blindt.

— Kom, följ mig, kom!

Vincent log.

Inom ett ögonblick försvunno de bakom träden.




Då man frågade en qvinna, berättar Duscuret, hvad det var att älska, svarade hon: »För mannen är det att vara orolig, för qvinnan att vara till.»

»Kärleken, lycklig eller olycklig,» yttrar samme författare på ett annat ställe, »förenar sig mer eller mindre med svartsjukan, en känsla, som allt för ofta förbittrar den tillgifvenhet, hvilken den borde tjena till näring.»

»Lika naturlig för vildens som för den civiliserade menniskans hjerta, åtföljer svartsjukan alla kärlekens vexlingar och förändras såsom den, allt efter personernas olika karaktär. Hos några utgör den en retelse att fördubbla sin omsorg och sin ömhet, för att intaga det älskade föremålet, hos andra är den en dyster och grym passion, hvilken förtager hvarje spår af sundt förnuft, slutligen beror denna känsla hos män, otrogna, men förargade öfver att hafva blifvit öfvergifna af en qvinna, som de icke älskat, på kränkt egenkärlek.»

Svartsjukan är en eld, som, tempererad af lugnande egenskaper, håller kärlekens lampa vid klar och ren låga, men som, lösgörande sig ur alla band, utbryter i en härjande vådeld, för att icke säga mordbrand. Det är visserligen under verkningarna af ett lössläppt raseri, som denna känsla företrädesvis får sitt namn, men hvad är det, om icke samma känsla, som, ehuru verkande på ett annat sätt, inger oss i hjertats varmaste och skönaste stunder en oro så ljuf, en åtrå så hänförande, en längtan så brinnande, begär, som ur våra hjertan blicka omkring sig i verlden med ögon af eld, och som, ännu i det ögonblick då vi trycka föremålet för vår hängifvenhet till det klappande bröstet, göra att vi knappast våga tro på vår lycka?


Drabanten. II.31