Vincent på sidan om grottan. Konungen syntes uppskakad och blek. Vincent glömde sin sjukdom och sitt lidande. Stunden hade för honom allt för stor betydelse, att han ej skulle glömma sina krämpor.
— Ers majestät, yttrade Vincent, nästan hviskande, jag ber er, intet förhastande. Att skrämma fogeln, är att skämma jagten. Kom ihåg, att ni lagt en sträng rättvisas hotande straff i ena vågskålen, och att jag lagt mitt lif i den andra. Ni måste handla, som om lif och död berodde på er handling. Lugna er, sire! Eljest bedrager man oss ånyo.
— Jag är lugn, furste, fullkomligt lugn. Är det här de skola träffas? Det var ju här? Sancta Maria, hvarför lefva vi dock? Det kyler så besynnerligt kring min panna, och här klappar hjertat så häftigt och våldsamt. Usla lif!
— Lifvet är en jagt, ers majestät.
— En jagt? Hvad jaga vi väl då? Våra egna qval?
— Det är ej vi, som jaga dem, utan de, som jaga oss. Lifvet är en rad med bokstäfver, hvilka vi oupphörligen sysselsätta oss med, för att få någon rigtig mening uti dem.
— Och meningen, hvaruti består meningen?
Vincent vände ej ett enda ögonblick sin uppmärksamhet ifrån scenen framför honom. För honom var samtalet icke något ändamål, det var endast en leksak, hvarmed han ville sysselsätta konungens tankar, fylla stundens tomrum.
Hans blick flög forskande emellan träden. Bakom hvarje lampa trodde han sig se ett öga titta fram, i hvarje skugga trodde han sig se en menniskogestalt.
Till och med i musiken trodde han sig höra hviskande röster, och än lutade han sig fram, än böjde han sig ned, på det att ingenting skulle kunna undgå hans granskning.
Konungens uppmärksamhet var ej mindre spänd, men ehuru hans bröst häfde sig häftigt, förblef han orörlig på sin plats.
Hans stora ögon rullade endast fram och åter under hans höga panna.
Vincent trodde sig nu höra ett ljud, det var som om steg närmat sig.
— Hör, ers majestät, hör!
— Jag hör.
— Låtom oss draga oss tillbaka.
Konungen rörde sig ej ur stället; hela hans själ var upptagen af ljudet utaf de steg, som nalkades. Vincent fattade honom i armen.
— Hit in, ers majestät, eljest skola de undgå oss, hit in!
Och utan att konungen ens tycktes sjelf hafva det minsta medvetande derom, förde Vincent honom in i grottan.
Steg nalkades verkligen, och i nästa ögonblick inträdde äfven en person ifrån samma sida af allén, der konungen och Vincent nu befunno sig.
