— Ni svärmar, Armfelt, och svärmeriet bedårar er.
— Ni är guden på altaret i mitt lifs skönaste tempel, för er vill jag dö som martyr och af glädje trycka bödeln till mitt hjerta.
— Låtom oss tala om någonting annat, om er ställning till ert hof och bästa sättet att undgå de förföljelser, som man nu rigtar emot er.
— Vid himmelen, icke om det! Den stund är så kort, som är oss beskärd. Snart ligger måhända en hel verld emellan oss. Ah, nej! låt mig få tala om kärleken, om detta våra hjertans skönaste minne från ett försvunnet paradis; om denna underbara, af himmelens englar i våra bröst omplanterade blomma, hvars doft berusar oss med lyckliga drömmar; om detta sammandrag i vår själ af allt, hvad stunden och evigheten ega beundransvärdt; om detta tema till hela skapelsen — hvilket uppväxer rundt omkring oss i oändliga variationer — men likväl utvecklar sin praktfullaste betydelse, sin mest himmelska skönhet, sin gudomligaste mening hos menniskan; låtom oss glömma det fattiga, af split och strid sönderslitna närvarande, och tala om kärlekens hopp, som visar oss en utsigt öfver en verld, ännu beträdd blott af vår själs fantasier — af himmelens englar; låtom oss tala om hoppets kärlek — denna kärlek, som flyger med vingar — ljusa som den första gryningen — rädd och darrande öfver verlden, och kring hvars tinning en krans af liljor linda sig, liljor så späda och skära, som om de ej vore vuxna på denna jorden, utan uppe på morgonstjernan.
Poesi och kärlek äro hos en liflig och varm själ oftast ett och detsamma. Då Armfelt öfverlemnade sig åt den ena hänförelsen, föll han äfven i armarne på den andra.
Armfelt hade aftagit sin mask; och under det han talade, blef hans stämma starkare, mera välljudande, och hans utseende blef inspireradt. Utom föremålet för sin dyrkan, glömde han hela verlden. I denna stund egde den för honom endast en enda varelse, den han älskade; han sjelf hade upplöst sig i henne.
Men ehuru masken för hennes ansigte hindrade att se uttrycket i detsamma, syntes likväl äfven hon hänförd af den passion, hvarmed han yttrade sig. Hennes armar sjönko till sidan, hufvudet lutade sig något framåt, hon tycktes helt och hållet glömma sig sjelf, för att höra och betrakta honom.
Klädda båda två i grekiska nationaldrägter, fans emellan dem en täck öfverensstämmelse, en intagande harmoni i det yttre, som fängslade ögat. Denna harmoni utöfvade också på dem sjelfva ett omedvetet behag, en vällust, som de kände, utan att förstå dess orsak.
Armfelt teg stilla, och han trodde sig likväl ännu tala. I sjelfva verket gjorde han det äfven, ty hans själ talade genom hans ögon, och hans hjerta genom muskelspelet i hans ansigte.
— Ni kan icke neka mig en bön, fortsatte han slutligen.
— En bön — hvad vill ni bedja om?
— Att ni löser masken ifrån ert ansigte.
