Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/492

Den här sidan har korrekturlästs

488

— Nej, Armfelt, nej. Bed mig om hvad ni vill, men icke om det. Ni glömmer att — att …

— Jag glömmer ingenting. Uppfyll min bön. Snart, allt för snart skola vi skiljas åt. Låt min själ ännu en gång få öfverströmmas utaf det ljufva behaget af er anblick. Ordet är dödt mot uttrycket i ert ansigte. Låt mig få se det, för att se, hvad som rör sig i djupet af er barm.

Han fattade hennes hand, och hon drog den icke tillbaka.

— Jag har sagt nej, Armfelt, bed mig således ej mera.

— Denna mask är ett moln, som skymmer himmelen för mig.

— Låt så vara, men jag har redan vågat nog mycket för er. Masken får sitta qvar.

— Ni är obeveklig. Ack, ers …

Grekinnan spratt till vid detta halft uttalade ord. Rörelsen var så häftig och liflig, att Armfelt tystnade och såg förundrad omkring sig.

— Intet namn, anmärkte hon. Ah, betänk om någon hörde oss här. Vi äro oförsigtiga, Armfelt. Man tror att jag är bortrest.

— Bortrest?

— Ja visst — jag — ni vet — men jag kunde ej motstå er begäran att möta er — ah, min gud, huru mycket håller jag icke af er. Hvad skulle man säga om min svaghet, i fall någon kände den. Beklaga mig, Armfelt!

— Jag har ej mod att beklaga er, då jag måste lyckönska mig.

— Hvad gör ni? Släpp min hand!

— Befall mig icke det. Jag vill dränka den i kyssar. Purpurn på er hand är släpet till purpurn på er kind. Jag får ej se den senare, men jag får kyssa den förra.

— Släpp mig, jag ber er, släpp mig.

— Nej, nej!

— Ni är förfärlig; jag blir rädd för er. Ni förglömmer er helt och hållet.

— När äro vi lyckliga, om icke i de stunder, då vi kunna glömma oss sjelfva?

— Akta er, att ni ej väcker mitt missnöje.

— Förlåt mig, men jag är ej mera mägtig mig sjelf. Ett vansinne har fattat mig. O, min gud, måtte jag aldrig vakna upp derur.

— Jag måste beklaga er, Armfelt; jag trodde att ni var en man, och jag finner er svag. Vet ni, hvad jag skulle göra, om jag ej höll utaf er?

— Nej, nej!

— Blif ej missnöjd, men jag skulle skratta åt er.

— Skratta, säger ni, nå väl — skratta gerna — jag vill skratta också jag åt min dårskap, men beröfva mig blott icke denna hand — låt mig få blicka in i ert öga — höra ljudet af er röst — betrakta er gestalt — och — och …

— Och …