— Böja knä för er …
Intet ord hade undgått konungen, ingen rörelse hade undfallit honom. Hans raseri hade vuxit till sin höjd. Men ännu höll Vincent honom tillbaka, liksom djurtämjaren håller lejonet inne, innan han släpper det löst på sitt rof.
— Ni ser ju smycket, ers majestät, som jag talade om, ser, huru klart det glimmar i …
— Ja.
I detta enda korta ord sammanpressade konungen blixten af sitt hjertas alla qval.
Hos Vincent hade en satanisk känsla vaknat. Han hade också lidit mycket, och der lidandet icke föder religiositet och resignation, framkallar det dess motsatser.
— Då jag tänker på denna skilsmessa, yttrade Armfelt.
— Den är oundviklig.
Armfelt talade icke mera. Sakta drog han det maskerade fruntimret intill sig. Äfven hon yttrade ej mera något ord. En suck höjde endast hennes barm, då han slog sin arm omkring hennes lif, och allt som sucken bortdog, sjönk hennes hufvud sakta ned emot hans bröst.
Kärleken hade öfverväldigat dem. Den egde icke mera ett friskt lif, den egde ett slumrande behag; den inspirerade icke mera deras hjertan, den snarare magnetiserade dem till en inre clair-voyance, men yttre dvala. De dogo af sällhet bort i en enda känsla, hvars djup intet ord förmådde uppmäta, hvars vidd ingen tanke kunde famna, och hvars ljufhet intet språk kunde beskrifva.
— Nu är stunden inne, hviskade Vincent till konungen, nu!
Liksom en storm, lössläppt af Eolus på klippan, störtade konungen fram. Raseriet kan vara majestätiskt, men det kan ock vara blott vilddjurets. När åskan rullar, är det guds majestät, som rasar öfver verlden. När menniskan rasar, är det gemenligen det senares.
Konungen talade icke, som Shakspeares konungar, ord, hvilka gå isande genom merg och ben och komma håret att resa sig på våra hufvuden; han var icke en kung Lear eller en Richard, icke en Othello eller Brutus, han var blott sig sjelf, blott Ferdinand.
Berörda såsom af en elektrisk stöt, hade Armfelt och det okända fruntimret ögonblickligt liksom kastats ifrån hvarandra.
Konungen stod emellan dem, som ett hotande åskmoln emellan tvänne stjernor.
— Förbannelse — utropade han — förbannelse!
Ett tonstycke, rikt på döfvande passager, dånade i det samma som en katarakt genom luften. Tonerna tycktes nästan vilja öfverljuda hans förbannelse, vilja gäcka den och låta den liksom försvinna i sig.
Konungen ville tala, men alla instrument arbetade på en gång, och han hörde icke ens sin egen röst.
I sin vrede stampade han i marken, men musiken fortfor.
