490
En ny, en annan förtviflan fattade honom, men denna förtviflan bar intet gudasmycke kring sin panna, det var ett vanligt raseri. Det storartade i hans passion försvann, under det han gisslades af en tillfällighet.
Huru lång tid som anden — som passionen — som lifvet än behöfva, för att hinna sin högsta höjd, ega de dock ej förmåga att hålla sig qvar der längre än ett ögonblick, derefter falla de åter.
Händelsevis föll konungens blick på jagthornet, hvilket hängde på trädets grenar, och han grep efter det, liksom af instinkt.
Konungen var en af sitt rikes utmärktaste jägare, och att traktera ett jagthorn var för honom intet nytt.
Han visste icke, hvad han skulle göra — men han ville tala — han ville befalla — han ville blifva hörd — han ville tillkalla vakt — och han gaf en jagtsignal, ledd af ett oemotståndligt behof att gifva sina lungor luft.
Men knappast hade den klingat ut, förrän general Acton, åtföljd af väpnadt folk, inträdde från den ena sidan, och lazaronerna skyndade fram från den andra.
— General, befalde konungen, arrestera henne, för bort henne, jag vill icke se henne.
Af häpnad förmådde ej Acton röra sig från stället.
— Hören hit — tilltalade han lazaronerna — och han visade på Armfelt — han är er.
— Hvilket oerhördt bedrägeri! fortfor han. O, heliga Maria, måtte du förbarma dig öfver mig! Lubomirski, stöd mig — mina ben vackla — ah, min gud — hvad har jag gjort — att blifva så förrådd!
Alla stodo såsom slagna af åskan.
Musiken hade under tiden saktat sig. Den var nu lekande och lätt, glad och yr.
Med synbar fasa uppmätte Armfelt djupet af den afgrund, vid hvars rand han stod. Han darrade ej, men sjönk till konungens fötter; han talade icke, men sammanknäppte sina händer och höjde dem upp emot konungen, på hvars andra sida också redan den okända fruntimmersmasken knäböjde.
Stödd emot Vincents arm, kastade konungen sina blickar från den ena till den andra, som det syntes, nästan rädd för både dem och sig sjelf.
— Nåd, bad i denna stund fruntimmersmasken.
— Ers majestät, tillade äfven Armfelt, nåd!
Men konungen vände sitt ansigte från dem. Hans hjerta egde icke mera något förbarmande.
— För bort henne, Acton, befalde han åter, bort med dem. Och utan att yttra något till lazaronerna, gaf han dem ett lätt förstådt tecken, under det han åter pekade på Armfelt.
Armfelt märkte tecknet, och på en gång sprang han upp ifrån sin knäböjande ställning samt hastade fram till grekinnan.
