492
att rädda henne, som i honom egde sin enda räddningsplanka. Blott denna tanke stod ljus och klar för honom, allt annat låg i hans själ insvept i det djupaste mörker.
Konungen skred emellertid fram emot pistolmynningen.
Hans utseende var majestätiskt. Ögonblicket var högtidligt.
Alla betraktade honom och Armfelt, liksom förlamade. General Acton, lydande konungens befallning, stod gripen, icke af fruktan, men af häpnad. Vincent var icke mindre slagen.
— Bort med pistolen, befalde Ferdinand ännu en gång.
Armfelts bröst häfde sig högt, hans hjerta klappade våldsamt, hans hand darrade.
— Ers majestät, yttrade han.
Konungen fortsatte lugnt sin gång. Armfelts ansigte klarnade, en annan tanke genomblixtrade hans själ.
— Ni har rätt, tillade Armfelt derefter, bort med pistolen.
Och han kastade den i detsamma långt ifrån sig.
— Här är min plats, fortfor han, endast här.
Och han nedföll åter för konungens fötter.
Konungen stannade, liksom sjelf öfverraskad af denna rörelse.
En stunds tystnad uppstod, en tystnad så djup som i katakomberna.
Villa Reale ligger ej långt från slottet. Då den kungliga vakten
går i gevär och rör spelet, höres det också ganska lätt i parken. I
detta ögonblick hördes en hvirfvel derifrån.
Konungen lyssnade ovilkorligen dertill och, en gång lyssnande, kunde han ej skilja sig derifrån. Det var en kunglig salut han hörde.
— För hvilken?
Han vågade knappast andas. Allt högre och klarare ljöd honnören.
Händelsen utvecklade sig också snart. I nästa stund upplystes fonden af den plats, der de stodo, af ett skimrande fackelsken, och en brokig skara af hoffolk hastade fram, hvaribland äfven syntes drottningen och öfverhofmästarinnan.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk, äfvensom Döring, inkommo på samma gång och förenade sig med drottningens svit.
— Ers majestät, yttrade drottningen, hvad vill det här säga? Heliga moder, hvad står här på?
Konungen svarade ej; men hans arm sjönk till sidan.
— Förklara er, sire, hvad har händt? Har någon olycka inträffat? Har man förbrutit sig mot er? Har någon vågat — o, förklara!
Konungen var mera än förvirrad, han var tillintetgjord, och icke desto mindre lyste likväl en stråle af glädje i det dunkla ögat.
— Ännu en gång, började drottningen, hvad vilja dessa knäfall säga — denna tystnad — detta väpnade folk — dessa masker?
