496
— Jag borde hafva hatat er, hatat er mycket, och likväl har jag älskat er, yttrade han till Döring.
Döring förstod honom icke.
— Då alla öfvergifva mig, stannar ni ensam qvar. Ni gör rätt deri, och jag jag skall ej vara otacksam. Vill ni träffa en person, som ni länge sökt?
— Louise?
— Nej.
— Hvilken?
— Följ mig till dominikanerklostret, och ni skall få se den.
TJUGOSJETTE KAPITLET.
San Dominico Maggiore.
Dominikanerkyrkan är rik på dyrbara taflor, utförda af Italiens utmärktaste mästare.
Vid ingången till kyrkans skepp är ett litet kapell beläget, hvilket är helgadt åt Kristus.
På ena sidan om detta kapell ser man frälsaren såsom barn. Hans ansigte, bestråladt af glorian, är inspireradt af sann oskuld och englaren mildhet. Midt emot sitter Michael-Angelos flagellation, ett stycke, som, ehuru af ålder nästan svart, hvarigenom man endast med svårighet kan upptäcka dess ideelt fulländade former, likväl i de här och der frambrytande skönheterna förhärligar ej mindre sitt höga ämne, än den djerfva och säkra mästarhanden.
Båda taflorna voro omgifna af praktfulla och af stark förgyllning glänsande kandelabrar, hvaruti vaxljus brunno. Belyst af det starkt nedströmmande ljusskenet, knäböjde en ensam nunna framför Kristusbarnet.
Doket var tillbakaslaget, och icke allenast hennes ansigte och ögon, utan äfven hennes händer voro höjda upp emot frälsaren. Hon bad tyst och innerligt och med en andakt, som ingenting tycktes kunna störa.
Ordensstadgarne för klostren äro i allmänhet stränga, ehuru de icke alltid följas. Bland annat tillåta de ingen karl att besöka ett nunnekloster, och ingen qvinna ett munkkloster, och om denna föreskrift äfven gemenligen iakttages, stå likväl alltid kyrkorna öppna för båda könen.
En karl, insvept i en mörk kåpa, hade också nu infunnit sig i templet. Utan all tvekan tog han vägen direkte till det kapell, hvari nunnan ännu knäböjde för frälsarens bild och, hänförd af bönens alla verldsliga passioner stillande och betvingande magt, mera tillhörde himmelen än jorden.
