icke blott hennes ansigte, utan äfven hennes inre. Wanja var icke mera en svag, vanlig, passionerad, af verldsliga ingifvelser hänförd qvinna i nunnedrägt, hon spelade ingen roll, hon var, hvad hon syntes. En himmelsk kärlek hade i hjertat vigt henne till Kristi brud. Men det var en brud vid korset, vid dödsbädden.
Doket var icke blott en brudslöja, det var äfven en svepning.
Under hela sitt lif hade Vincent känt sig kedjad vid denna qvinna liksom genom osynliga och olösliga länkar. Hans kärlek hade varit en sisyphi-klippa, som då han någon gång lyckats vältra den ifrån sig, oupphörligt återfallit på honom. Han kände sig liksom dömd att älska en otacksam och förgås. Hans kärlek var ett straff. Stark och mägtig af manliga och sjelfständiga handlingar i allt annat, var han inför henne svag och ofri, och han var det ännu i denna stund.
Men det sätt, hvarpå hon nu inverkade på honom, väckte icke eld och flammor i hans bröst, utan kylde honom.
Äfven på Wanja inverkade Vincent. Hans närvaro erinrade henne om ett helt lif af dåraktig och vanvettig tjenst under nyckfulla passioner. Det föreföll henne, som om dessa i Vincents person ännu uppsökte henne, i afsigt att ånyo locka henne ut ibland förvillelserna, och hon drog sig tillbaka, rädd som sensitivan. Vincents åsyn jagade henne ännu mera tillbaka inom sig sjelf och ur verlden, och man skulle kunna säga att hon var död för den, såvida icke ännu ett band funnits, hvilket hon ej förmådde sönderslita, moderskärlekens band.
Hon hade en gång trott sin son vara död, och hon blef småninsom lycklig genom denna tanke, emedan den ledde henne till försoning med himmelen och med sig sjelf, men han lefde och hon kände sig ännu fjettrad här nere.
Såsom död tänkte hon sig honom såsom en försonande engel, bedjande gud om nåd för henne, men såsom lefvande såg hon deremot ett inför guds domstol anklagande vittne.
Samma föremål, som hon förr så varmt älskat, för att icke säga afgudat, fruktade hon nu.
I denna fruktan låg likväl ett vittnesmål, att hon frigjort sin själ och sitt hjerta från alla det jordiska lifvets lidelsefulla föreställningssätt och nu mera med bäfvan ryggade tillbaka för hvad hon fordom älskat.
Hon hade ej betraktat sin ungdomskärlek såsom ett brott, förrän hon såsom nunna kom liksom närmare i beröring med gud, men allt som hennes hjerta renades af en sann andakt och varm bön, framstod också hennes brottslighet allt tydligare och tydligare.
Hon ville lida och försaka, bedja och åkalla, för att försona sitt felsteg, men det var ej blott för sitt felsteg hon ville lida, utan äfven för sin son, emedan fädernas missgerningar allt intill tredje och fjerde ledet var den arfvedel, som hon trodde sig hafva gifvit honom.
Hon ville lida korsets död i sitt hjerta, för att genom denna sin död försona den verld, som hon så högt älskat.
Det var också en öm moders brinnande böner, som höjde sig upp
