500
till himmelen från hennes läppar, då Vincent uppträdde vid hennes sida och tillkännagaf, att hennes son var henne helt nära.
Men, varm och lefvande i sin själs flykt till guds tron, var hon kall och sluten inför verlden. Hon hade lagt sin sak i guds hand och kunde ej mera rubbas af någon annan.
Man skulle kunna säga att minnet af hennes fel, minnet af hennes son, var den gestalt, hvari hon nu stod inför guds anlete, och hennes ånger dess lifvande själ.
Hon hade sagt, att hon ville se och tala vid honom, men det var på ett helt annat sätt, som hon nu ville se och tala vid honom än förr; hon ville icke mer sluta honom i sina armar som en del af sig sjelf, oinskränkt öfverlemna sig ät uttrycken af en blind moderskärlek, nej, hon ville i stället pröfva sig, se honom och förblifva lugn, tala vid honom och försaka hans famntag, modigt utmana moderskärlekens alla böjelser och trampa dem under fötterna. Hon ville göra sig till en martyr på sitt vis.
Då Vincent uppmanade Döring att följa sig till dominikanerklostret, var det icke för att hos den ena eller den andra väcka nya sinnesrörelser, utan snarare för att afsluta dem. Anländ till kyrkan, lät han Döring vänta vid ingången, för att förbereda Wanja på Dörings besök. Sedan han blifvit upplyst om att Wanja bad i kapellet, återfann han henne lätt. Snart märkte han den förändring hon undergått. Vi hafva redan sett det djupa intryck, som denna förändring gjorde på honom, och hvaraf hans försvagade krafter ledo ännu mera.
— Ni vill se honom, sade han. Nå väl; ni skall äfven få det, men ni måste lofva mig en sak.
— Låt höra.
— Lofva mig, att ej upptäcka, hvem som är hans far.
Wanja teg stilla. Hon tycktes besinna sig.
— Vincent, började hon derefter, och hennes röst var nu mindre hård än förut, alltid lika fiendtlig, alltid ledd af hatfulla lidelser; lika mycket dock, gud skall nog en gång också smälta isskorpan kring ditt bröst och framtränga till ditt hjerta: jag lofvar, men endast under ett vilkor.
— Svär!
Wanjas dok darrade liksom för en helig inre rörelse.
— Hör likväl först också mitt vilkor, inföll hon. Du vill, att jag ej skall säga honom, hvem som är hans far; jag fordrar, att du ej upptäcker, hvem som är hans mor.
Huru olika var ej Wanja nu mot förr. Han förstod henne ej mera. Men om han af verldsliga motiv, måhända till och med af fåfänga, ej ville höra talas om Dörings far, så leddes Wanja af religiösa betänkligheter, kanske till och med af religiös fåfänga. Inför verlden ville hon bibehålla sin slöja ren.
— Du har ej mod, Wanja, att uppfylla ditt eget vilkor. Betänk
