hvad du fordrar, du söndersliter dig. Hvarför detta tyranni emot din egen känsla?
— Jag har glömt verlden, jag känner mina krafter, svär!
— Men af hvad orsak, hvarför?
— Svär att uppfylla min önskan.
Då Vincent sökte tränga sig in i hennes inre, drog hon sig kall tillbaka, och han var alltför trött af lifvet, för att jaga henne äfven der.
— Välan, svarade han, jag aktar din vilja och svär att uppfylla den.
— Tag då också min ed.
Vincent begaf sig till kyrkans utgång och äterkom snart med Döring. Då han närmade sig Wanja, tryckte hon slöjan tätt intill sitt ansigte, för att desto bättre kunna betrakta honom genom den.
Döring anade ej, inför hvilken han stod, och förstod icke heller i hvad afsigt Vincent fört honom hit. Då han icke tilltalades, förblef också han stillatigande, beredd på hvad helst, som skulle kunna inträffa.
— Jag igenkänner honom, började Wanja slutligen, det är han.
Vincents uppmärksamhet hvilade oupphörligt på Wanja. Han ville genomtränga doket, för att granska uttrycket i hennes ansigte och se, om också det var lika lugnt som det sätt, hvarpå hon yttrade sig. Han tviflade ännu alltjemt på hennes själsstyrka och trodde, att hennes köld endast var följden af ett konstladt bemödande. Emellertid måste han medgifva, att hon vid Dörings första anblick icke visat minsta tecken till någon uppsvallning, utan att hon förblifvit vid samma lugna sinnesstämning som förut.
— Jag har önskat tala vid er, min herre, — tog Wanja till ordet, vänd till Döring, och sedan hon kanske nedtystat sitt ändock häftigt och oroligt klappande hjerta — jag har önskat tala vid er, för att återställa till er någonting, som ni förlorat.
— Som jag förlorat, min fru, det vet jag ej?
Wanjas lugn ingaf Vincent en känsla af förtrytelse, emedan han deri såg en öfverlägsenhet, som han knappast skulle hafva tilltrott sig sjelf, och det nästan gladde honom, då han märkte, huru en hastig ryckning ilade genom hennes lemmar, vid ljudet af Dörings röst.
— Ni har tappat detta porträtt, afbröt hon honom.
Och beherskande sig åter, räckte hon honom nu den lilla medaljongen, som han tappat hos Louise, och som hon sedan upphittade.
— Verkligen, ja! jag har tappat detta porträtt. Men huru har ni funnit det? Jag vet icke sjelf, huru och när jag förlorade det. Jag har länge saknat det. Tack, min fru, tack!
— Det är er alltså kärt och dyrbart, detta porträtt?
— Skulle det ej vara det, och han tryckte det till sina läppar, jag tror, jag anar, jag kan säga att jag »vet, att det är en bild af min mor.
— Ni älskar då henne?
— Dändligt, outsägligt! Skulle jag icke det? En son, som icke älskar sina föräldrar, är en onaturlig son.
