Charlotte qvarstod förvånad och slagen. Hvad skulle hon tänka om hans sätt att emottaga henne, hans häftiga utrop och hastiga aflägsnande? Icke kunde det härflyta ifrån hennes så oskyldiga försök att förkläda sig till en liten »himmelens dotter». Det hade ju endast skett för att behaga honom. Huru förklara det då? Sorgsen och bestört blickade hon efter honom. Föreställningen att han måste vara sjuk trängde sig alldeles omedelbart på henne.
Snart hörde hon likväl steg utanför villan, och föreställningen att det var hertigen, som återkom, flög som en stråle genom hennes själ; men då dörren gick upp, inträdde i stället Netherwood. Ehuruväl hon alltid satte värde på honom, kände hon sig denna gången dock oangenämt öfverraskad af hans åsyn. Hon helsade honom ej heller nu så, som hon vanligtvis brukade göra, med utrop af glädje, utan drog sig snarare tillbaka inom sig sjelf. Hennes alla tankar sväfvade fortfarande omkring hertigen, och det tycktes verkligen försiggå någonting rätt egendomligt äfven inom henne.
Han måste vara sjuk, tänkte hon, mycket sjuk.
Netherwood var, som vi veta, mera ett oväder än ett mildväder.
Sjelfva hans kärlek till Charlotte hade snarare varit en fläkt af det förra
än af det senare. Emellertid hade han verkligt hållit af henne, så
mycket som han någonsin var i stånd att hålla af en annan. På det
hela hade hon äfven varit hans enda förtrogna.
Vid åsynen af hennes förklädnad förvånades äfven han.
— För tunnor tusan, yttrade han, hvad du ser ut, Charlotte! Ordentligt som ett troll. Ett ansigte som Per Målares palett, en hufvudbonad som en sockertopp, och en drägt som en svepning. Hvad vill det säga? Sådan du nu är skulle du kunna skrämma hin ondes farmor på flykten.
Charlotte kände sig ganska modfäld. Hertigens besynnerliga beteende stod ännu allt jemt framför henne. Hon hörde väl hvad Netherwood yttrade, men lade knapt nog märke dertill.
— För tusan, fortfor Netherwood, din mening är väl, efter du styrt ut dig på det der sättet, att göra en liten lustresa till blocksberget. För all del, mitt barn, tag då hertigen med, så att du ej må sakna ett godt sällskap.
verka, i följd af öfvertygelsen hos många, att han använde mysticismen blott för att hålla hertig Carl från regeringsärendena. Riksdrotset gr. C. A. Wachtmeister hade berättat för presidenten i Svea hofrätt, frih. Jos. Sylvander, ett drag, som nära uppgår till det otroliga. Då hertigen började tala om regeringsärender, afbröt R. med mystiska undersökningar, huruvida Gustaf den tredje dött salig. Hertigen kom då i en underlig sinnesstämning och der blef ej tal om offentliga angelägenheter. Men detta ofta användt verkade för mägtigt, så att R. hörde fundering vara å bane, att påfordra läkares yttrande, huruvida riksföreståndarens helsoskick var så godt, att han kunde anses vara i stånd att föra regeringen.
