Så förgick tiden, till dess vi nu återfinna dem.
Steg hördes jemväl nu i rummet utanför, och kort derpå öppnades dörren och Netherwood inträdde.
— Välkommen, oregerliga menniska, ropade Charlotte honom till mötes, välkommen, du drabanternas korpral, men min drabant; du modiga hjerta i hertigens bröst, men mitt hjertas modige hertig.
Netherwood slängde sin hatt på närmaste stol och kastade Sig sjelf vårdslöst i en soffa.
— Du är uppbragt, ledsen, ond — din panna är mulen — din blick dyster — hvad har händt?
— Du har ej orätt. Jag är upprörd, ond — om du vill — ond på hela verlden. Jag är en fattig fan, som du vet, men har fått en själ af eld, och ett hjerta fullt af äregirighet. Jag vill upp, jag vill fram, jag vill bli en utmärkt man och har inga medel att röra mig från stället med. Det är ej rätt af himmelen att lägga ned i en fattig stackares innersta tankar sådana böjelser, och sedan till på köpet ställa ett samvete vid sidan af ens handlingar.
— Nu pratar du dårskaper.
— För en qvinna, sammansatt af bara dårskaper, afbröt henne Netherwood, som du, går det an att säga det; men i mina kläder skulle du tänka precis som jag.
— Men hvad har då inträffat?
— Erinrar du dig den tillfälliga slump, som tillskyndade dig hertigens bekantskap.
— Nåväl, hvad har det att göra med ditt enfaldiga resonnemang nu?
— Kommer du ihåg den plan, vi då hade, att bortföra fröken Rudensköld?
— Än sedan då? Hvarför nu åter tala om den snön, som föll i fjol?
— Om någonsin, just nu. Saken var att jag ville tilldraga mig hertigens uppmärksamhet genom att gagna honom, med ett ord, ville göra lycka.
— Allt det der känner jag ju ganska väl förut.
— Du vet att jag förde hit en man, som hette Alm?
— Visserligen; men hvad var det för ondt deri?
— Summa summarum, jag blef derigenom och genom mycket annat småningom invecklad i planer och intriger, som jag dels ej förstod, dels icke kunde förekomma; men hade jag sjelf ej tagit första steget åt det hållet, så hade jag nu ej haft något att förebrå mig. Fan ta' alla dumma beräkningar och intriger.
— Liksom du, käre Netherwood, någonsin skulle haft för dig något annat.
— Alm är en stor skurk, som rättvisligen bröt benen af sig förlidet år, men som derför ej upphört att vara en skurk.
— Det hade jag kunnat sagt dig förut. Är det derför du är ond, så måste jag verkligen beklaga dig.
