510
— I tjenst hos Reuterholm, är det han, som med sin skicklighet att härma andras stilar förfalskat flere af de handlingar, som man nu lägger fröken Rudensköld och hennes vänner till last.
— Det är omöjligt.
— Omöjligt?
— Du kan ej bevisa det.
— Det är en annan sak; men jag tror hvad jag vill, och med en tro …
— Så stark som ett senapskorn — ah, jag känner den der historien — tyst med den.
— Reuterholm är ej heller bättre.
— För guds skull — väggarna ha öron — intet ord mera derom.
— Och hertigen sedan.
— Nu är du alldeles rasande. Intet ondt ord om honom, du vet att jag ej vill det.
Hertigen är svag som en bandstump; man kan ej endast linda honom om fingrarne, utan slita af honom på hvilket ställe man vill, och skarfva vid honom hvar och hur man behagar.
— I dag har du rigtigt vaknat i stormväder, och jag söker fåfängt något förnuftigt skäl till denna kaotiska massa af anfall och utfall.
— Du förstår mig icke? — Verkligen? Du är i sanning lycklig, emedan i ditt oförstånd kan du ännu anse dig oskyldig som en skogsdufva; då deremot jag är förbittrad öfver att hafva haft den minsta del — om det ock endast varit med ett lillfinger — i alla de kabaler, som man i statens namn hopspunnit kring den stackars fröken Rudensköld.
— Jag måste skratta.
— Åt fröken Rudensköld?
— Åt dig, Netherwood. Du tog dig ej så djupt öfver hennes öde, då jag räddade henne ur dina händer. Du påminner mig just om lilla Zamor. Säkert visste han ej alltid, hvarför han skälde, men skälde gjorde han.
— Prata inga dumheter nu. Gå ut, hvart du vill, på hvilken gata du behagar, i hvilket hus som står dig öppet, och du skall få höra en allmän förbannelse öfver hennes förföljare. Begriper du ej, att det skall gå mig genom merg och ben att ändå i tysthet nödgas anse mig såsom en, hvilken varit, om också i aldrig så obetydlig mån, en handtlangare åt hela detta följe af intrigmakare. Min heder är allt, hvad jag eger, och om jag en gång också handlat lättsinnigt, så menade jag i sjelfva verket just intet ondt dermed.
— Men jag kommer ganska väl ihåg, att du då talade på ett helt annat sätt.
— Hvem förnekar det? Åtminstone icke jag. Jag ville göra lycka, ser du, det var allt. Jag tänkte icke, utan handlade blindt. Lättsinnigheten talar sitt språk och söker upp alla skäl, som den kan, för att försvara sig. Men samvetet, ser du, det oförsynta samvetet, som en
