Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/517

Den här sidan har korrekturlästs
513

och rättfram man, som jag rätt mycket tycker om. Hvad säger du, om jag skulle kunna hjelpa dig ur ditt bekymmer?

— Du?

— Just jag, du!

— Bah!

— Det är ju den der förskräckliga domen, som upprör dig och gör dig melankolisk?

— Naturligtvis, hvad annat?

— Om man alltså kan tillintetgöra den, så blir du också åter glad och nöjd med dig sjelf och hela verlden.

Netherwood såg frågande på henne.

— Och du tror kanhända dig om att kunna omintetgöra den?

— Ja, min gosse, det tror jag mig om, ehuru jag ej ser så grym ut som du. Om du lofvar mig att blifva rigtigt snäll och beskedlig, så skall jag i största förtroende visa dig något, som skall förvåna dig.

— Som skall förvåna mig?

— Lofva mig först, att du blir lydig och beskedlig.

— Jag lofvar.

Och han slog sin arm omkring hennes lif och tryckte sina svarta och yfviga mustascher mot hennes leende och purpurröda läppar.

— Kom nu, så skall du få se någonting. Ser du den der byrån?

— Visst tusan ser jag den.

— Gif nu akt på att jag öppnar klaffen.

— Jag ser — jag ser.

— Ser du derinne, längst in en liten låda. Du ser ju den?

— Nå-å?

— Otåliga menniska, har du betraktat den rigtigt?

— Vidare, beder jag dig.

— Drag nu ut den.

— Du skämtar — den är ju tom.

— För dina starrblinda ögon är allting tomt. Se på hvad jag gör, så skall du få se — ser du?

— Jag ser rakt ingenting.

— Ser du ej, att jag trycker på en liten fjäder här — nå-å — ser du ej, att en liten låda kommer fram?

— En lönlåda, ah — och i lönlådan?

— Ligger ett papper, som är min filosofiska sten.

Charlotte upptog också nu ur lönlådan ett väl hopviket papper och lemnade det åt Netherwood.

Då han läste det, ljusnade hans panna.

— Min gud, hvad ser jag?

Papperet var en af hertigen till Charlotte egenhändigt utfärdad skrifvelse, hvari han vid sitt furstliga ord förband sig att, såvida det stod i hans magt, uppfylla en af henne framstäld önskan, hvilken den än var.


Drabanten. II.33