514
— Och denna för dig så vigtiga skrifvelse skulle du vilja uppoffra vid detta tillfälle?
— Anser du det så fasligt? Skulle det kanske kunna användas till något bättre, än till att rädda ditt samvete? För öfrigt skall jag säga dig, att också jag gerna gör något, ej blott för den ena, utan äfven för den andre af de dömde. Baron Armfelt är den ende, som har varit rigtigt artig och vänlig emot mig, då hertigen tog mig i sitt beskydd. Jag glömmer ej en artighet så lätt, jag; och emot fröken Rudensköld höll äfven jag en gång på att bete mig litet illa, och ehuru jag ej tager det så häftigt som du, så vill jag godtgöra det så mycket jag kan.
Netherwood var utom sig af tillfredsställelse.
— Du är en engel, Charlotte, en erke-engel; du förtjenar att bli en ärlig soldats hustru, du har hjerta i bröstet och förstånd i ditt lilla hufvud. Om jag ej beslutat att dö ogift — endast oviss ännu, på hvilket bataljfält jag skall söka döden — så skulle jag gifta mig med dig på ögonblicket.
— Stilla, stilla, min herre, ni är så bångstyrig, att om Zamor lefde, så skulle han bli rigtigt ond.
På en gång blef likväl Netherwood åter allvarsam.
— Då jag emellertid närmare tänker på saken, yttrade han, hvartill skall väl denna skrifvelse kunna gagna mig? Den är ju stäld till dig och icke till någon annan.
— Med allt ditt skägg är du ändock enfaldig, Netherwood; hvem har väl sagt, att du skulle kunna göra någonting med min skrifvelse?
— Hvem skulle annars begagna den, det vore intressant att höra?
— Jag.
— Du?
— Naturligtvis! jag begifver mig till hertigen.
— Ah, jag begriper.
— När kommer du på vakt?
— Om en stund.
— Vid hertigens dörr?
— Hvar eljest? Der är min plats.
— Förträffligt, ypperligt, charmant! Låt oss då gripa verket an genast.
— Nu genast? Du är dristig!
— Utan dristighet kommer man ej från stället, och hvarför ej nu så gerna som en annan gång? En annan gång är alltid en skälm. Du är ju på vakt. Då du aflöser posten, går jag in till hertigen och hvem som helst, som då vill in, får du i hertigens namn förbjuda tillträde. Det der faller ju alltsammans af sig sjelft, icke så?
— Det har sina sidor. Ett kungligt slott är ej lika tillgängligt som din kammare.
— Du kommer ej ihåg att du talar vid mig och glömmer också alldeles bort den fara, som hotar den stackars fröken Rudensköld.
