48
Då Netherwood nämde hertigen, slog Charlotte upp sina ögon.
— Var god, Netherwood, inföll hon, och tala ej illa om hertigen.
Netherwood betraktade henne litet förundrad.
— Ja så! jag får ej tala illa om honom. Det var mycket! Skall jag kanske berömma honom, derför att han fått af mig det bästa jag kunde ge, dig sjelf Charlotte, utan att han uppvägt gåfvan med någon motsvarande tacksamhet. Skall jag kanske berömma honom, derför att alla andra dragas fram på den så kallade »ärans bana», utan att de gjort honom några tjenster, men jag, som gjort honom den bästa af alla, jag glömmes och förbises. Vackert, vackert, min flicka! Ännu vill min klinga ej rosta i baljan. Jag kommer också hit, för att genom dig spela hertigen ett spratt, som skall kosta honom några sömnlösa nätter. Ser du, jag har här ett poem, som i Stockholm nu löper man och man emellan, ett satans qvickt stycke, ty det saltar hertigen och pepprar Reuterholm på ett sätt, att det rigtigt kan glädja en fattig syndare. Se här skall du få se.
Netherwood upptog det nyss bekomna poemet.
— Hör bara på! Poemet har tillkommit med anledning af den indragna tryckfrihetsförordningen. Hör!
Charlotte både hörde och hörde icke. Alldeles tydligt var hon fortfarande sysselsatt med några egna tankar. Betänksamt började hon dock att aftaga sig sin beklädnad: toppmössan, kransen och svepningen.
Netherwood läste:
Det är förfärligt, skrek herr Carl,
Man vågar bror min klandra!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
När sådant sker af andra.
Oss endast tillhör på hans graf
Att tadlets färger rifva.
Jag var en narr den stund jag gaf
Åt folket lof att skrifva.
— Det är ju alldeles gudomligt. Satiren kan icke bättre svänga sitt svärd kring de der storherrarnes öron. Sjelfva fördöma de nog salig kungen, men tåla gud bevars icke, att någon annan gör det.
Netherwood fortfor:
Det är ju fasligt, skrek herr Carl,
Att folket vågar skrifva!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
Man bör exempel gifva.
Jag sätter mig på stunden ner,
Att en förordning göra:
Ej nog man ej får skrifva mer,
Man får ej heller höra.
Jag har aldrig läst något bättre. I hvarenda rad träffar hugget. Man erinras här om att »Patrioten» af Philipson och »Medborgaren» af Nordensköld i dagarne blifvit indragna. Men hör vidare:
Det är ju fasligt, skrek herr Carl,
Att folket vågar höra!
