hon dock sin dörr, besluten att våga ett besök hos hertigen och tala vid honom.
Hon ville hvarken anmäla sig eller träffa någon hos hertigen, emedan hon i det ena fallet kunde bli vägrad tillträde, och i det andra bli hindrad i sin afsigt.
Med endast en schal kastad öfver sina axlar, begagnade hon aftonskymningen, för att smyga sig genom korridoren till hertigens rum.
Trapporna och korridoren voro upplysta af här och der matt flämtande lampor, i hvilkas sken föremålen antogo ett besynnerligt, nästan vålnadslikt utseende. Och, ehuru platsen var henne väl bekant, erfor hon en viss fruktan, under det hon skyndade fram.
Ljudet af klingande sporrar nådde hennes öron; steg hördes närma sig, och hennes rädsla ökades, under det hon äfven sjelf ökade sina steg.
Vid skenet från en lampa såg hon, då hon blickade tillbaka, en karl, klädd i drabantuniform.
Det var ingen annan än Netherwood.
Oviss likväl, huruvida hon sett rigtigt, vände hon sig efter en kort stund ännu en gång tillbaka.
Då hörde hon väl ljudet af samma hastiga, slamrande steg, men märkte vid ljusskenet i stället blott en qvinna.
Skuggan i korridoren bortgömde Netherwood, och det fruntimmer, hon såg, var mamsell Slottsberg.
För hertiginnan var emellertid det besynnerliga i förvandlingen ej lika lätt förklaradt. Med oroligt klappande hjerta ilade hon fram.
Öfver alla borgar, som stått i århundraden, och inom hvilka stora händelser timat, hvilar något underbart. Äfven den fördomsfriaste känner sig fattad af en underbar känsla, då han träder inom hvalfportarne till ett minnesrikt och åldrigt palats. Kungaborgarne äro sjelfva en hel historia, murad af granit och marmorblock. Det mest naturliga får stundom här en underbar anstrykning. Tidens ordensvurmeri var för öfrigt, som läsaren redan känner, fullt af vantro och öfvertro.
Under det hertiginnan skyndar rädd framåt, vilja vi hasta förbi henne in till hertigen.
Det rum, hvari vi inträda, har utom hufvudingången tvenne dörrar,
hvaraf den ena på samma sida som hufvuddörren.
Närmare väggen, midt emot den andra sidodörren, står ett bord med papper och handlingar, hvarpå ett par ljus brinna. Nära bordet står en skärm uppslagen.
I ljuskronan brinna äfven några ljus; men det stora rummet är icke dess mindre ganska svagt upplyst.
Dubbeldörrarna midt emot bordet äro öppna.
I det ögonblick hertiginnan inkommer genom hufvuddörren, höres ljudet af samtalande personer från det öppna rummet.
