Hertigen hade under hans yttrande försjunkit i allvarsamma betraktelser och qvardröjde efter honom.
Kanhända skulle Reuterholm ej lemnat honom sådan, hade han ej redan nått sitt så länge eftersträfvade mål och nu tilltrodde sig att kunna handla mera fritt och oberoende af hvarje på hertigens panna uppstigande moln.
Under hertigens och Reuterholms samtal hade hertiginnan allt emellanåt blickat in genom dörren, och då hon märkte, att Reuterholm aflägsnade sig, tycktes hon ämna sig fram till hertigen, för att till honom framföra sitt ärende.
Hertiginnan kände sig stark och modig, emedan hon trodde sig hafva rätt. Reuterholms löst framkastade fraser, som hon åhört från sin plats, hade äfven hos henne väckt en brinnande lust att uppträda och bekämpa honom. Hennes naturliga och sunda vett kände sig vuxet en sådan strid, och hennes varma och sanningsälskande hjerta bjöd henne att ej sky någon fara.
Men just som hon tänkte inträda, hörde hon huru hufvuddörren på sidan öppnades, och hon drog sig genast hastigt tillbaka.
Vid det buller, som den öppnade dörren åstadkom, vände hertigen sig om och såg till sin öfverraskning mamsell Slottsberg på tröskeln.
— Ack, ers höghet, utropade Charlotte utan att besvära sig för
någonting, huru lycklig jag är, som fann er alldeles ensam. Jag har
så mycket att tala vid er om, att jag knappast vet, huru jag skall
komma i håg allting. Men för all del, se då ej så missnöjd ut. Ni
väntade mig icke, derom är jag säker. Ack, så roligt att jag kunde
öfverraska er.
— Gå din väg, Charlotte! Jag har ej tid med dig nu, gå din väg.
Hertigen syntes ganska missnöjd med besöket.
Charlotte såg också i sin ordning helt förvånad på honom.
— Är det ert allvar, hertig, att jag skall lemna er?
— Mitt fullkomliga allvar, mitt …
— Ah, verkligen! Då har jag lust att en gång på allvar stanna qvar här — hör ni, hertig — jag lyder er icke — jag är upprorisk — jag konspirerar — jag detroniserar er — jag opponerar mig emot er regering — jag ogillar systemet — jag vågar klandra edra grundsatser.
— Förtörna mig icke, Charlotte, lemna mig, har jag sagt dig.
— Ni befaller, ers höghet, men jag har nu ej lust att lyda, äfven om ni dömde mig lika hårdt och orimligt, som ni dömt fröken Rudensköld.
Hertigen drog sig härunder till den dörr, hvarigenom Reuterholm nyss försvunnit, och tillsköt den helt sakta.
— Vet ni, ers höghet, hvad folket gör, beträffande er dom öfver henne?
