520
— Om du ej aflägsnar dig genast, låter jag vakten föra bort dig.
— Man gråter öfver er dom, hertig, och vet ni, hvad man skulle göra, i fall ni dömde mig till ett liknande straff?
Hertigen stampade otåligt i golfvet.
— Man skulle skratta åt er.
Charlotte hade också sin politik, ehuru den var ganska olika Reuterholms. Då den senare trodde sig allra bäst kunna beherska hertigen, genom att försätta honom i en öfverspänd sinnesstämning, hade erfarenheten lärt den förra, att hon borde förarga honom, och lyckades hon blott att få honom att förgå sig aldrig så litet, så brukade hon sedan kunna förmå honom till allt, hvad hon ville. I sjelfva verket och när frågan blott gälde att nå ett gifvet mål, var den ena politiken lika god som den andra.
Hertigen fattade henne också nu i armen, i afsigt att leda ut henne.
— Ers höghet, släpp mig! Ni hotar mig, ni vill slå mig. Allsmägtiga försyn! Det återstod mig blott. Jag kom hit af tillgifvenhet för er, och ni befaller mig att gå min väg; jag pratar tok och är glad och yr, och ni stampar i golfvet åt mig som en tyrann; jag berättar er hvad menniskor säga, och ni blir vred och hotar mig. Hvilket förfärligt ögonblick! Välan, jag skall lemna er, men jag skall anklaga er inför gud och menniskor. Förebrående skall min skugga förfölja er till lifvets gräns och förebrående skall den möta er på andra sidan om grafven. Ni har mottagit en god flickas hela rena och varma kärlek, och hvad blir hennes lön? Förakt och samvetsqval. O, min gud, hertig, hvad ni är grym, hvad ni är hård! Farväl, ers höghet, farväl!
Mamsell Slottsberg, som i sin ungdom varit vid teatern, spelade sin roll icke illa, åtminstone gjorde hon all den effekt på hertigen, som hon kunde önska. Hertigen blef nämligen mera förargad på sig sjelf än på henne, medgaf, att han varit häftig, och bad henne för all del lugna sig. Hertigen befann sig i samma belägenhet, som hvar och en annan, hvilken icke vet, huru han skall komma ifrån en tillfällighet, som besvärar honom, hvadan han ingår på hvad vilkor som helst, blott han åter får frid och ro omkring sig.
— Gud skall döma mellan mig och er.
— Du tager lifvet af mig Charlotte; för all del tyst.
— Ni är den störste barbar, hertig, som trampat svensk jord. Ni behandlar edra vänner på ett förfärligt sätt, somliga dömer ni till döden, andra kör ni på porten.
Hertigen vred sina händer. Inför den, som man älskar, är äfven en furste icke annat än en vanlig svag menniska.
— Begär hvad du vill af mig, Charlotte, men upphör en gång med dina anklagelser.
— Hvad skall jag begära? Först förolämpar ers höghet mig på ett sätt, som är djupt kränkande, och sedan vill ni trösta mig med en bagatell. Huru förfärligt sårar ni mig icke? Tror ers höghet, att jag
