522
Hertigen blickade förvånad på henne. Sådana ord hade han ej väntat sig från detta håll.
— Ni ser förundrad på mig. Jag förstår er. Ni ser i mig en svag flicka, kanske till och med en dålig och fallen qvinna, men jag kastar ej purpurn öfver mina fel, och för mina fel är jag ansvarig endast inför mitt samvete.
Hertigen tycktes vilja tala, men förblef likväl tyst.
— Ni deremot, ers höghet, står till ansvar för edra handlingar inför samtid och efterverld, inför gud och menniskor. Mina fel stanna inom min kammare, edra åter drabba samhället och stundom enskildas lif.
— Du är djerf, Charlotte.
— Jag är djerf, emedan jag är en fattig flicka, som ingenting har att förlora; djerf, emedan den brottslighet, som ni kan förebrå mig, delar ni med mig; djerf, emedan jag vet, att ingen annan än jag vågar tilltala er så, som jag nu gör, och upplysa er om det rätta; djerf, emedan hvad jag, den dåliga, den fallna flickan, nu talar, tänkes af alla. Ni vet icke, ni, ers höghet, huru stark äfven en svag qvinna kan bli, då hon besjälas af en lefvande allmän rättskänsla. Hör mig, ers höghet, och gif de dömde nåd.
— Intet ord mera, bort ifrån mig, bort! Att min dom är rigtig, visar sig allra bäst deraf, att din fordran ej kunnat erhålla någon annan sakförare än dig.
— Tror ni då, att en sak blir mindre god, derför att den försvaras af mindre rena läppar; ni bedrager er, ers höghet, en god sak renar äfven de orenaste läppar. Ah, hertig, jag har aldrig känt mig modigare och bättre än nu, och jag tackar gud, att min eljest icke prisvärda ställning till er gifvit mig tillfälle att en gång bedja er handla mildt. Om jag under mitt lif också endast flätat en krona af tistel kring min panna, så skall likväl detta ögonblick glimma i densamma som en äkta juvel. Ännu en gång, ers höghet, nåd för de dömde!
— Nej!
Charlotte log.
— Ers höghet, fortsatte hon likväl, ni återtager således ert löfte, att uppfylla min bön?
— Jag återtager det.
Reuterholm öppnade i denna stund dörren till sidorummet, men då han fick se mamsell Slottsberg hos hertigen, stannade han på tröskeln.
Hertigen var vred och förtörnad, men kände sig likväl besvärad. Hvarken han eller Charlotte märkte Reuterholms närvaro.
— Om ni tecknat ert namn under en skuldförbindelse, så återtager ni väl då äfven det?
— Det är ju en helt annan sak. Derom hafva vi ej talat.
— Tillåt mig då, ers höghet, att presentera er en.
Charlotte upptog och öfverlemnade dervid till hertigen den af honom
