Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/527

Den här sidan har korrekturlästs
523

egenhändigt utfärdade skrifvelse, som gifvit första och närmaste anledningen till hennes besök.

— Hvad vill detta säga? Denna skrifvelse …

— Torde ni redan ha glömt, ers höghet; men i stöd af dess innehåll anhåller jag nu om nåd för fröken Rudensköld, och jag tviflar ej på att ni infriar er förbindelse.

— Dåraktiga qvinna, fortsatte hertigen, men han hann ej att fortsätta.

Reuterholm blef mindre orolig än otålig öfver hvad han hörde och tillslöt dörren sakta, under det han åter drog sig tillbaka, för att ej låta märka att han hört deras samtal.

Dörrens igenläsande undgick emellertid ej hertigen, och då han strax derefter hörde Reuterholm hostande tillkännagifva att han ånyo nalkades den, kände han sig i högsta grad brydd. För allt i verlden ville han ej att Reuterholm skulle få veta, att han i ett obevakadt ögonblick utfärdadt en sådan skrifvelse, som Charlotte uppvisat. Han kastade också genast skrifvelsen tillbaka till Charlotte, som tog den i luften.

— Göm dig, Charlotte, der bakom skärmen — skynda dig — jag vill det — Reuterholm är här — göm dig — jag ber dig.

Reuterholms välde var oinskränkt. Det är notoriskt, att han en gång, då han i vredesmod, för det han blifvit motsagd, slog dörren igen efter sig, af hertigen i ett ödmjukt bref blef ombedd att återkomma.

Som saken stod emellan hertigen och Charlotte i detta ögonblick, trodde hon också att det var bäst att efterkomma hans önskan, och skyndsamt gömde hon sig bakom skärmen.

Reuterholm nalkades hertigen kall och lugn.

— Ers höghet, yttrade han, jag vill tala ett ord med er.

Han fattade dervid hertigens hand och ledde honom så långt som möjligt ifrån skärmen. Hertigens bryderi hade ännu ej upphört.

— Gud vakar öfver er, nådige herre, återtog Reuterholm. Jag har sett allt. Ni måste hafva tillbaka det der papperet. Aflägsna er, ers höghet, och ni skall strax hafva det.

Hertigen lydde mekaniskt.




Charlotte vågade knappast andas bakom skärmen. Hon hade ej väntat så mycket motstånd från hertigens sida, som hon funnit, och insåg, att alla hennes bemödanden voro fullkomligt fruktlösa, om hon äfven fick Reuterholm emot sig. Hon underkastade sig derföre också gerna den största försigtighet, för att ej blifva röjd af honom, och i afvaktan att han snart skulle aflägsna sig. Lyssnande hörde hon sidodörren stängas, och hon trodde att det var Reuterholm, som åter lemnade rummet, men hon ville likväl icke begifva sig fram, förrän hon erhållit något tecken af hertigen. Till sin tillfredsställelse märkte hon