524
likväl snart, att ljusen på bordet måtte blifvit släckta, emedan det skymde till i rummet. Hon hörde äfven, huru stolen vid bordet flyttades, och att någon tog plats i den. Ännu vågade hon sig likväl ej fram. Men nu hostade det. Hon tyckte till och med, att hon ropades vid namn.
Det kunde ej vara någon annan än hertigen, och försigtigt lemnade hon sitt gömställe.
Vi hafva nämt, att rummet redan från början var svagt upplyst, och ännu skummare blef det der inne, sedan bordsljusen släcktes.
I halfskymningen såg hon likväl konturerna af en person, sittande i stolen, och hon hastade fram. Ögonblicket var dyrbart, och hon ville begagna det.
— Han är borta, ers höghet, talade hon, nu måste ni bifalla min önskan — detta papper …
Men då hon räckte papperet emot hertigen, rycktes det ur hennes hand, och Reuterholm reste sig upp ur stolen emot henne.
Ett utrop af öfverraskning höjde hennes barm.
— Mamsell, yttrade Reuterholm och sönderref papperet i små bitar, hvilka han kastade på golfvet; i allt hvad som angår kärlek, må ni gerna stå emellan hertigen och mig, men glöm deremot icke, att jag står emellan er och hertigen i allt, som angår politiken. I afton har ni ej något mer att göra här, och om ni ej vill att en drabant skall föra er härifrån, så gå genast sjelfmant.
Charlotte stod slagen. Alla hennes förhoppningar hade på en gång blåst bort.
Men i detta ögonblick trädde en ny person upp emellan dem. Det var hertiginnan. Från sitt bakhåll hade hon åhört allt, som passerat. En stund beundrade hon Charlotte, ehuru det skulle ha grämt henne, om denna och icke hon sjelf kunnat tillräkna sig framgången af fröken Rudenskölds benådning. Då hon såg Reuterholms sista handling, kunde hon ej längre qvarblifva på sin plats, utan skyndade fram emellan honom och Charlotte.
— Intag hvilken plats ni vill, baron, yttrade hon till Reuterholm, men ställ er icke emellan mig och hertigen, ty då …
Och med en kunglig förtrytelse målad på sin stolta panna gjorde hon en rörelse med handen, som betydde — ty då krossar jag er.
— Nu går min väg till hertigen.
En qvart gick. Reuterholm lutade sig bakåt i stolen, oroligt
betraktande den dörr, hvarigenom hertiginnan försvunnit. Charlotte förblef
stödd emot skärmen, med handen hvilande på sitt häftigt klappande
hjerta. Då hertiginnan återkom, strålade hennes ansigte af glädje.
Hertigen har benådat fröken Rudensköld, yttrade hon; men
hon får ej veta det, förrän i det ögonblick hon skall föras till
schavotten.
