526
hufvudet, flammade det till, och de glödande kolen ramlade tillhopa. Min gud, ur elden, ni ser ju det sjelf; rör sig engeln, ännu glänser kronan på dess flammande svärd, den nalkas er. Ah, hertig, ser ni huru ert kol, glimmande som purpur, faller — faller — och ändock består ni — se — se. Ni föll endast på knä för engeln och nu strålar kronan på ert hufvud.
Reuterholms mystiska rhetorik beherskade som vanligt hertigen.
— Ert lif är en strid, hertig. Engeln är på er sida. Ve er, om ni sviker ert öde. Det är ej för kronan ni måste strida, utan för 3, 5 och 7. Gud har utkorat er till sitt redskap. Ni måste vara stark.
— Reuterholm, du har rätt, jag måste vara stark.
— Ingen nåd, hertig.
— Ingen nåd.
Under sådana samtal gick en del af natten. Uttröttad insomnade hertigen slutligen; och först då Reuterholm såg honom försänkt i en djup sömn, lemnade han honom.
Utkommen i yttre rummet, fattade han pennan och skref en ordres till polismästaren att dagen derpå, före klockan elfva på förmiddagen, verkställa domen öfver fröken Rudensköld.
Derpå fördubblade han vakten utanför hertigens rum, med sträng befallning att ej insläppa någon, icke en gång hertiginnan. Sjelf förblef han qvar i yttre rummet, der han snart insomnade, hvilande sig i den beqväma länstolen.
Långholmen, som lärer fått sitt namn af sin längd, hvilken är
fyra à femdubbel emot dess bredd, är belägen i Mälaren, vester från
Stockholm, ofvanför Riddarfjärden. Holmen skiljes endast ifrån
Södermalm genom det så kallade Pålsundet, nu mera Spinnhussundet. Horns
tull och Liljeholmen ligga i dess grannskap.
Vid den tid, då händelserna i detta arbete inträffa, låg Stockholms stads spinnhus på holmen.
Samma afton, som de tilldragelser, hvilka vi nyss beskrifvit, egde rum på slottet, såg man en ensam karl vandra fram öfver bron, som sammanbinder holmen med Södermalm; men i stället för att kröka af in på Spinnhusgatan, tog han af på en gångstig öfver berget emellan sundet och Horns tull.
Mannen var reslig och starkt bygd. Klädd i en blå sammanknäppt rock af groft kläde, visade sig hans fasta kroppsbygnad och breda, kraftiga skuldror på ett ganska märkbart sätt. Något kutryggig, som ovanligt starka karlar gemenligen äro, var hans gång tung och stadig; ehuru man allt för väl märkte, att han hade brådtom och skyndade sig, så mycket han förmådde.
Vid tullhuset tog vår grobian vägen öfver bron åt Liljeholmen, der han stannade, lutad emot den ena grindstolpen, med korslagda armar och hela sin uppmärksamhet fäst utåt landsvägen.
