En stund senare syntes en liten medewivagn med ilande fart närma sig. Kolossen vid grindstolpen betraktade vagnen ett ögonblick, men gaf derefter med ett utrop af glädje tillkänna, att det var en gammal, kär bekant. Skyndsamt öppnade han också grinden, och vagnen krökte af in på gården vid värdshuset.
Då vagnsdörren öppnades och den resande nedkommit på marken, visade vår groflemmade kamrat en liflighet och glädje, som voro särdeles i ögonen fallande och vittnade om det varma intresse, som han hyste för den nykomne.
— Jag visste väl, jag, att ni lefde ännu, och att jag en gång skulle få återse er. Åh, min gud, hvad jag har väntat — men ni är här — här — här.
— Tack, From, tack, redlige vän! Du säger att du väntat mig.
— Ja, herre, jag har väntat och sökt, jag har sökt och väntat. Man sade väl, att ni var död, men det påstod jag var lögn, och hvem hade rätt? Jag, herre, jag! Ni kan aldrig tro hvad det gjorde mig ondt, att ni lemnade mig så der, utan att säga mig ett ord. Hvad mera dock, ni är åter här, och jag är lycklig som ett barn igen.
Och under det han talade betraktade han noga den resande.
— Ni har växt, herre, åtminstone har ni blifvit starkare och prydligare, ni ser ut som en rigtig karl.
— Och du sjelf, From, du var grof förr, men hvad var det emot hvad du nu är?
— Långa år hafva förgått sedan vi skildes åt, och man har haft sina öden, ser herrn.
Den resande var ingen annan än Döring. Hans och Froms sammanträffande nu var rörande och fullt af vänskap.
Båda två anmärkte de förändringar de undergått, och båda två gladde de sig deröfver, emedan förändringarna voro till hvars och ens fördel.
Då Döring lemnade dominikanerkyrkan i Neapel, medförde han Louise derifrån och infann sig med henne hos öfverhofmästarinnan, hos hvilken han ännu fann friherrinnan Armfelt, i hvars sällskap Louise äfven lemnade staden, för att inställa sig hos prinsessan Sofia Albertina, som fortfarande uppehöll sig i Qvedlinburg.
Louise och Döring älskade hvarandra upprigtigt och innerligt. Allt sedan de återfunnit hvarandra i Neapel, hade de ej heller lagt några band på den varma känsla, som så oemotståndligt drog dem till hvarandra.
Då friherrinnan Armfelt afreste från Neapel, bad Louise att Döring ännu en gång skulle vända sig till hennes far. De skildes också åt, lifvade af hoppet om ett lyckligare återseende.
Döring sökte Armfelt i Neapel, för att till honom öfverlemna de handlingar, som han bekommit af Vincent; Armfelt hade, som vi redan veta, i mylady Munks ekipage lemnat staden.
Döring beslöt då att uppsöka honom vid den villa, der han uppe-
