bryggare-embetet, hvilket han, såsom en välbestäld bryggaredräng, ansåg sig tillhöra. På grund af flere manhaftiga handlingar på hufvudstadens gator, i hvilka han ganska handgripligt öfvertygat polisen om sin tillvaro, hade han ingifvit densamma en respekt, hvaraf icke alla bryggaredrängar kunna skryta. När polisen fick veta hans afsigt, att draga sig tillbaka inom en mindre verkningskrets, sökte äfven ett par af dess enskilda ledamöter att så mycket som möjligt uppmuntra och understödja hans afsigt. Gynnad af lyckan, erbjöds honom snart nog också en plats såsom tjenare vid spinnhuset, der han redan ett par månader varit anstäld såsom vaktmästare, då han nu sammanträffade med Döring.
Hans glädje att återse sin förste husbonde, hvilken i sin person förenade alla hans dyrbaraste ungdomsminnen, var lika hjertlig som djupt rörande.
För detta soldaten vid Svea garde, Ärlig, hade troget åtföljt Döring under de senare åren och önskade ingenting högre, än att få förblifva hos honom till döddagar.
Alla raska karlar sätta värde på hvarandra.
Då Döring beslöt att resa till Stockholm, afsände han Ärlig som förbud, och då Ärlig for in genom Horns tull, fogade händelsen det så lyckligt, att From just då var på ett besök hos vaktbetjeningen der.
From fick genom Ärlig underrättelse om dag och timme, då Döring skulle anlända, och vi hafva sett att han icke förlorade stunden att träffa honom.
Döring begärde och erhöll vid Liljeholmen de rum, som han en gång förut haft; och det var med en egen besynnerlig känsla, som han nu åter beträdde dem. Huru många för honom vigtiga händelser hade ej, sedan han först uppehöll sig här, passerat? För honom hade allting förändrat sig; men i dessa rum ingenting. Samma bord, hvarpå hans schatull varit uppflyttadt, stod ännu qvar på samma ställe. Det gröna förhänget fans ännu för den lilla rutan på fönstret. Till och med mattan låg ännu qvar på sitt ställe. Han erinrade sig så väl den afton, då han, ännu obekant med hufvudstaden och verlden, första gången tagit in här. Hvarje minsta omständighet föll honom i minnet. Sakta närmade han sig dörrfönstret, nu som då, och lika sakta, liksom hade han fruktat att blifva upptäckt, drog han förhänget åt sidan; men rummet derinnanför var tomt — han såg ingen — hörde ingen.
Hvad var nu Armfelt, den ridderlige apollogestalten? Dömd till döden och irrande i främmande länder. Hvad var den ärlige och utmärkte hofmannen Aminoff? Äfven dömd.
Hvad var slutligen den tjusande och intagande fröken Rudensköld? Också hon var dömd.
Han erinrade sig Reuterholms uppträdande då och insåg att den katastrof, som nu inträffat, endast var ett resultat af en genom flera år fortsatt följd af beräkningar och syftemål.
Hvad var han också sjelf? Hårda slag hade träffat honom. Mycket af hvad han älskat hade störtat in till ruiner bakom honom, men midt ibland ruinerna glänste ännu en strålande diamant: hoppets. Var
