Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/535

Den här sidan har korrekturlästs
531

ännu mera. Straffet drabbade icke en person, som kunde möta det med en vid farorna van mans starka panna, med ett oförskriäckt mod, med ett beslutsamt hjerta och med en trotsande blick; utan skymfen träffade en svag qvinna, och på ett sätt, som för alltid skulle vanära henne.

I den mildrade domen såg Döring en förföljelse, långt finare anlagd, ett anfall, mera sataniskt beräknadt, ett straff, vida grymmare än dödsstraffet.

Då han återkom från intrycket af sin första afsky, samlade sig alla hans tankar i en enda.

— Hon måste räddas.

Denna tanke var icke ny hos honom; men den stod nu nödvändigare, tydligare, bestämdare för honom. I denna stund såg han ej mera några hinder för sitt beslut. Om det ock hade gält att kämpa med en hel garnison, skulle han hafva vågat försöket. I sin känsla är hvarje yngling ett lejon, i sina illusioner är han oöfvervinnelig. Till lycka för Döring stod From nu bredvid hans sida, lugn och orubblig som sjelfva verkligheten.

— Vi bryta oss in i hennes fängelse och föra henne med våld derutur.

— Omöjligt, herre. Vi bryta halsen af oss.

— Låtom oss då anfalla vakten, när den förer henne till schavotten. Folket skall hjelpa oss.

— Lika omöjligt, herre; utan att gagna henne, skola vi störta oss.

— Jag skall begära tillträde hos konungen och tala vid honom.

— Konungen förmår ingenting, han är omyndig.

— Hertigen skall höra mig.

— Han skall ej höra er mer än tusen andra. Han hör blott på ett öra, och det tillhör baron Reuterholm.

— Välan, så vill jag söka Reuterholm.

— Han har ett fel mer än hertigen, han är döf på båda öronen.

Döring slog sina armar i kors öfver bröstet och stannade midt framför From.

— Du är ej mera densamme som förr, From; förr skulle du ha följt mig, hvart jag velat, om det ock varit i elden.

— Att jag är olik mig, det är sant, herre; men ni skall ej heller tro att jag suttit stilla på ett ställe sedan sist. Men det är ändock icke det, som förändrat mig, ty så länge jag var lös och ledig och hade framgång, när jag lefde om med en och annan på gatan, så var jag ej sen att dråsa till, om det så gälde, men si, så gick jag åstad och …

— Och …

— Gifte mig, herre.

— Du är gift? Ah, jag förstår, ej underligt att du är annorlunda. Jag lyckönskar dig, du är lycklig!

Men Döring stampade i golfvet, förtretad deröfver, emedan han lofvat sig ett godt handtag af From i sina djerfva planer att rädda fröken Rudensköld. From tycktes likväl ej märka hans otålighet.

— Lycklig? upprepade han, nästan spörjande sig sjelf derom. Gumman min är snäll och god, det förstås det, men si, så snart man