532
får någon mera att tänka för än blott på sig sjelf, så tänker man också reelare. När jag någon gång nu vill busa åstad, så håller alltid hustru min mig i rockskörtet, och när jag knyter näfven på gatan, så stöter hon mig helt finurligt åt sidan. Fruntimren ä' som handklofvar, ser herrn, friheten är sin kos, man rår sig ej sjelf mera som förr, man funderar och funderar ständigt, och sådana der funderingar sätta myror i skallen på en stackare.
Döring var allt för upptagen af sina egna tankar för att kunna lemna From den uppmärksamhet, som han säkert eljest gjort.
— Låtom oss då ej vidare tala om mina planer att rädda fröken Rudensköld, återknöt Döring det först började samtalet. Du är gift karl, och det är rätt att du för din hustrus skull handlar klokt och försigtigt. Det är annat med mig.
Döring gick häftigt upp och ned. From såg fundersamt på honom, liksom lyssnade han ännu förundrad på hans sista yttrande.
— Icke värdt att tala om hennes räddning, säger ni, herre. Hvarför icke? Fast jag är gift, så är jag ingen mes heller. Och hustru min är med mig om allt, som är reelt, förstår herrn, detär blott orimligheter, som man bör akta sig för.
Det var Döring, som nu lyssnade till hvad From yttrade.
— Att öppet röfva bort fröken, fortfor From, ur rättvisans händer, är alldeles omöjligt, för si så mycket har jag haft att göra med den, att jag begriper det, men det finnes andra metoder, herre; och om ej herrn vet något bättre, skall jag säga mina tankar.
— Tala, From, tala!
— Kan ni skaffa mig hästar och vagn, herre?
— Ganska lätt.
— Då är saken snart uppgjord, jag skaffar er fröken, jag.
— Du? På hvad sätt?
— Så snart hon kommer till spinnhuset, står hon ju under min vård, och jag släpper ut henne, jag. Det är helt enkelt det.
Dörings deltagande för den olyckliga hade i första ögonblicket fört hans lifliga själ för långt i sina räddningsplaner. Besinningsfull och öfverläggande i sina handlingar, som han eljest var, samt lugn och allvarlig i sina företag, gafs dock tillfällen, då han, upprörd af någon begången, stor orättvisa, ej förmådde att helt och hållet beherska sina känslor.
Dessa tillfällen voro kanske hans själs skönaste ögonblick, utan att för den skull vara dess förständigaste.
Men sällan hängaf han sig så åt sina illusioner, att icke ett förnuftigt ord trängde till hans hjerta och fick gehör der.
— Men du är gift, du blottställer dig och din hustru … du …
— Jag har lärt hustru min att vörda och älska er, så som jag gör det sjelf, herre. Ni kan också lita på att hvad ni vill, det vill hon lika så väl som jag. Gillar ni mitt förslag, så är allt bra, och hvad oss beträffar, så följa vi er, hvart ni vill.
Döring hade ej förr än nu uppfattat hela vidden af Froms redliga
