534
det eldiga förstånd, som utgjorde hufvuddragen i hennes väsende. Sjelfva protokollen, dessa eljest så ofta blott döda register, intyga det.
Ända till Mars månads slut fortfor man nästan dagligen att förfölja henne med nya förhör, hvarvid hon rådspordes med flertalet af sina bekanta, och dervid ej sällan förolämpades af personer, långt mera invecklade i den så kallade sammansvärjningen än hon, utan att hon, det oaktadt, blottstälde eller anklagade någon. Hon anklagade ingen annan än sig sjelf. De första dagarne i April förklarade aktor, advokatfiskalen Örbom, att hennes sak var utredd, och att han begärt hennes frigifvande, med åliggande likväl att hon skulle infinna sig, då hon blefve kallad, men att hertigen deremot beslutat, att hon skulle förvaras i arresten, intill dess baron Armfelts stämningstid vore ute, den 30 Maj, då han antingen skulle inställa sig eller dömas ohörd. Glad återvände hon till arresten, lifvad af hoppet att snart blifva frikänd. Huru missräknade hon sig likväl ej här!
I slutet af April uppkallades hon åter till hofrätten.
— Det är ej värdt att ni längre söker hålla rätten bakom ljuset, yttrade riksdrotset Wachtmeister med bister min och rytande stämma till henne, här äro nu alla edra bref, som blifvit tagna af förrädaren Armfelt. Bekänn!
Riksdrotset[1] framlade derefter en stor packe med bref, som fröken Rudensköld, allt för stolt att neka till hvad hon skrifvit, erkände för sina, ehuru hon bestred domstolens rätt att såsom fällande bevis betrakta en enskild korrespondens, som hufvudsakligast bestod i chiffer och för öfrigt saknade hennes underskrift.
Hennes anmärkning förbittrade ännu mera riksdrotset.
— Ert hufvud skall falla, ropade han; men hertigen, alltid mild, vill åtminstone frälsa er förderfvade själ, den ni störtar i afgrunden, och har derför förordnat att samme prestman, som beredde Ankarström till döden[2], äfven skall besöka er och väcka ert förhärdade och sofvande hjerta.
Djupt sårad öfver anfallet, var fröken Rudensköld nära att förifra sig, men hon hejdade sig och förblef lugn.
Riksdrotset fortfor dock med allt bittrare förebråelser och anmärkningar, och det blef slutligen en pligt för henne att svara.
— Sluta, ers excellens, yttrade hon då, Jag har redan allt för länge åhört ett tal, som förnedrar ert embete. Det är för mitt politiska handlingssätt, som jag är kallad inför denna domstol, och ni eger endast rätt att höra och döma mig i sådant afseende; beträffande mitt enskilda lif, står jag endast ansvarig inför gud, som läser i allas hjertan och en dag skall döma regenten, er och mig med samma rättvisa.
Rättegången fortsattes från denna stund med förnyad ifver och hämdlystnad. Då aktor omsider skulle göra sina slutpåståenden, fick han befallning att yrka, det hon skulle dömas förlustig lif, ära och gods, att mista högra handen och halshuggas. Aktor vägrade att upp-
