fylla denna befallning, emedan den efter hans åsigt var stridande emot gällande lag. Man sände honom då en assessors-fullmagt med förnyad befallning, men han återsände fullmagten och förklarade, att han blott på en skriftlig befallning af hertigen, och som borde förvaras i arkivet såsom ett rättfärdigande af honom, kunde förmås att efterkomma tillsägelsen. Den fordrade skrifvelsen ankom, och yrkandet gjordes.
Vid omröstningen, som föregick domens fällande inom hofrätten, blef fröken Rudensköld frikänd med en rösts pluralitet; då riksdrotset med sina tvenne röster afgjorde frågan.
Hertigen var likväl ej nöjd dermed, utan önskade, att ledamöternas röster åtminstone måtte balansera hvarandra.
För att åstadkomma denna jemvigt, uppdrogs åt en af Reuterholms handsekreterare, vid namn Edman, att ställa sig i förbindelse med en af hofrättens ledamöter, hvars namn fröken Rudenskölds memoirer ej nämna, men som sedermera blef vansinnig och under paroxysm kastade sig ut genom ett fönster, och denne lät öfvertala sig att förändra sitt votum.
På det att ingenting skulle kunna förmå denne öfverlöpare att bryta sitt löfte, behöll Edman honom på landet intill sessionstimmen slog, då han fördes direkte upp i hofrätten, der han nu också återtog sin första mening — voterade döden — och afsigten var vunnen.
Riksdrotsets båda röster utgjorde för öfrigt pluralitet nog.
Dagen före den, då domen skulle afkunnas, hörde fröken Rudensköld en röst utanför i korridoren till arresten ganska tydligt utdela en befallning, som rörde henne.
— Bär in denna klädning till fröken Rudensköld, yttrade rösten till vakten, och säg henne, att hon bör bära den i morgon, då hon skall inställa sig inför hofrätten och mottaga sin dom.
Fröken Rudensköld igenkände Ullholms röst.
Då vakten inkom med klädningen, fann hon att den var en af hennes vackraste hvita klädningar.
Med anledning af det intresse, han så ofta visat henne, anade hon att denna uppmärksamhet hade någon särskild betydelse.
På aftonen, samma dag, kom nämligen Edman till henne, med tillsägelse från hertigen och Reuterholm att hon, för att undgå att allt för mycket uppröras och blottställas för en uppbragt allmänhets raseri, ej behöfde infinna sig i hofrätten, utan att domen efteråt skulle af aktor meddelas henne i arresten.
Fröken Rudensköld besvarade förslaget dermed, att hon för ingen del ville undandraga sig att uppfylla hofrättens befallning att infinna sig, samt att hon kände sig ega tillräcklig styrka dertill.
Det var vid samma tid, som man på öppen gata utropade och försålde de så oförsynt kränkande brefven, under rubrik: »Den på gamla kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters bref till riksförrädaren, som fordom kallades baron Armfelt, nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz, angående deras kärleksäfventyr. Öfversatte från fransyskan.»
