Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/541

Den här sidan har korrekturlästs
537

voro på det högsta förolämpande, till och med skämtande öfver hennes tillgifvenhet för Armfelt.

Hon genomläste det flera gånger, hon led grymma qval, kallsvetten rann i stora droppar utför hennes panna och krampaktigt sammanpressade hon skrifvelsen i sin hand, men härunder föll hennes blick på Edman, och hon märkte, huru han med hemlig skadeglädje betraktade henne.

Då fäste hon ånyo sin uppmärksamhet på brefvet och granskade det med mer lugn än förut.

— Nå-å, min fröken, tilltalade henne slutligen Edman, hvad svar skall jag lemna hertigen?

— Svara hertigen, min herre, att baron Armfelts stil ej blifvit nog väl härmad, för att bedraga mina ögon.

Först sedan hofrättens dom fallit, fingo hennes slägtingar tillstånd att besöka henne.

Domen gick från hofrätten till högsta domstolen och föredrogs derefter hos regenten. Allt detta drog ut till slutet af September. I konseljen voterade rikskansleren grefve Fredrik Sparre[1] för att hon skulle fästas vid skampålen och slita trettio par ris, hvari Reuterholm äfven instämde. Hertig Fredrik deremot, som alltid bibehöll vänskap och aktning för henne, uppsteg dervid förtörnad och häftig och förklarade sin bror, hertig Carl, att han ämnade aflägsna sig ur konseljen, så vida icke hertigen rensade den från dåliga personer, fullkomligt ovärdiga att sitta der. Regenten förklarade sin bror, att han egde frihet att begifva sig hvart han ville, och prins Fredrik aflägsnade sig.

En häftig scen egde emellertid härunder rum och slutades dermed, att prinsen kastade sin stol i väggen.

Under det undersökningarna fortgingo i hofrätten, hade riksdrotset visat sig ytterst sträng emot de anklagade, hvaremot han i konseljen talade ett helt annat språk, enär han der uppträdde emot Reuterholm och Sparre och sökte mildra domen. Han förenade sig också med prins Fredrik och aflägsnade sig på samma gång som han.

Fröken Rudenskölds förföljare erhöllo härigenom fritt fält inom konseljen. Den så kallade mildrande domen utföll också så, som den här förut finnes nämd.

Prins Fredrik begaf sig ifrån konseljen direkte till en af fröken Rudenskölds anhöriga, hennes syster, och uppmanade denna att kasta sig för hertigen-regentens fötter och ej släppa honom, förrän han beviljat en fullkomlig nåd, men hon trodde sig redan veta att hertigen försäkrat, det ingenting ondt skulle hända den dömda, och hon litade derpå, derjemte öfvertygad, att hertiginnan icke skulle förblifva likgiltig.

  1. Den sedan så ryktbare Hans Järta var en af Sparres sekreterare. En dag, då Sparre dikterade och Järta skref, kunde den senare ej hålla sig ifrån att småle åt en enfaldig sammanställning af meningar. Sparre märkte löjet och inföll: I min ungdom fick man lof att utan alla anmärkningar skrifva allt, som dikterades, huru dumt det än var. — Ack, ers excellens, svarade Järta, detsamma nödgas vi göra ännu i dag.