Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/542

Den här sidan har korrekturlästs

538

Med den allmänna tron på hertigens hedersord såsom skyddsvakt för fröken Rudenskölds frikännelse, ingick den 24 September, men huru förfärligt skulle man ej svikas i sina förhoppningar!

Klockan 8 på morgonen inträdde majoren vid gardet, baron Silfverhjelm, i hennes arrest med uttryck af den största sorg och förtviflan.

Fröken Rudensköld var ännu obekant med den förändring, som domen undergått.

— Olyckliga, talade han, om ni någonsin behöft själsstyrka, så är det i dag. Ni vet ej hvad som förestår er.

— Döden.

— Tusen gånger värre än döden.

Hans smärta darrade i en klar tår i hans deltagande blick, men han fick ej tid att fortsätta sitt yttrande, emedan slottsfogden, omgifven af flere personer, i detsamma inträdde och förkunnade, att hertigen af stor nåd skänkt henne lifvet, men att hon — och han förkunnade henne den sista domen, hvarefter han tillade, att hon skulle bereda sig att inom tre timmar utstå sitt straff.

Fröken Rudenskölds öfverraskning och förskräckelse låter ej beskrifva sig. Modigt och beslutsamt protesterade hon likväl emot förändringen af domen, som hon icke öfverklagat, och utbad sig som en nåd, att hofrättens utslag skulle få gå i verkställighet. Men på allt, hvad hon i sin förtviflan anförde, svarades, att hon blott hade att lyda.

Uppskakad af qvalfulla föreställningar, sammanknäppte hon sina händer.

— Rättvise gud, du skall en gång, suckade hon, döma mellan mig och mina domare.

Så snart slottsfogden afträdt, inkommo vakthafvande officerarne och tillkännagåfvo, att det var under deras värdighet att nu bevaka henne. En polisbetjent och en korporal af vakten inkommo i deras ställe.

Fröken Rudensköld bad då baron Silfverhjelm, att han skulle tillåta henne att få vara allena de tre timmar, som man lemnat henne.

— Var öfvertygad att jag med nöje skall samtycka dertill, endast ni lofvar mig att ej afhända er lifvet.

— Jag är upprörd, nästan vansinnig af förtviflan — undra ej derpå — men, vid himmelen! en så brottslig tanke är dock långt ifrån mig.

Silfverhjelm gaf derefter befallning, att polisbetjenten och korporalen skulle aflägsna sig.

Hon var nu ensam med sin smärta.

Dessa tre timmar använde hon att göra bön, under ett beständigt gående af och an i arresten. Hennes våldsamt klappande hjerta var upprördt af känslor, som icke lemnade hennes själ ett ögonblicks ro.

Klockan elfva återkom Silfverhjelm för att hemta henne.

Fattad liksom af en svindel, störtade hon utför trapporna, och befann sig på gatan innan vagnen hann fram. Ej mera sjelf vetande hvad hon gjorde, genombröt hon den spetsgård, som var bildad af Svea