542
Detta senare vilkor iakttogs likväl ej strängt. Adlersparre, Löfvenhjelm, Stenbock och Rothlieb besökte henne emellanåt, sedan det lyckats dem att vinna vaktmästarens tillstånd dertill, och det oaktadt Adlersparre då var tjenstgörande adjutant hos hertigen, Löfvenhjelm tjenstgörande kammarherre och Rothlieb stallmästare.
Hon mottog flere bevis på vänskap och deltagande från allmänhetens sida, hvaribland må nämnas, att egaren till den hyrvagn, hvari Adlersparre en gång begifvit sig till Långholmen, vägrade att taga betaldt derför, utan i stället bad honom att kostnadsfritt begagna sig af vagnen, så ofta han ville besöka den olyckliga.
Då julaftonen kom, erhöll hon talrika och smickrande presenter. Bagerisocieteten skickade henne stora korgar med fint bröd, hvilket hon lät utdela åt alla arrestanterna. Äfven slagtarne skickade henne kött och kryddkrämarne specerier. Med ett ord, hon erhöll allt, hvad hon behöfde för sitt hushåll, utom en mängd andra julklappar med artiga allegorier och om deltagande vittnande deviser.
Mot slutet af de tre och tjugo månaderna började hertigen att genom ofta förnyade budsändningar erbjuda henne friheten, med vilkor blott att hon ej skulle återfordra sitt namn.
I sjelfva verket var det henne visserligen likgiltigt, om hon kallades fröken Rudensköld eller blott Magdalena Charlotta Carlsdotter, men som just det innebar en skamfläck för henne, vägrade hon att mottaga sin frihet, så vida hon ej erhöll fullkomlig rehabilitation.
Omsider den 24 Juni öfverlemnades åt fröken Rudensköld af densamme Edman, som förr besökt henne i Reuterholms ärenden, hertigens patent på en fullkomlig upprättelse, hvarjemte hon erbjöds, såsom ersättning för hvad hon lidit i förluster af löner och pensioner, ett hemman på Gotland.
Det egentliga skälet till donationen var likväl, att man ämnade förflytta henne dit och ställa henne under polisuppsigt.
Fröken Rudensköld var tacksam för den henne sålunda återskänkta friheten, men vägrade att mottaga hemmanet och begifva sig till Gotland, så vida hon ej fick oinskränkt frihet, hvilket slutligen äfven beviljades henne, likväl emot hennes skriftliga förbindelse, att ej lemna ön utan kungligt tillstånd.
Hertigens speljakt utrustades nu, och hon fördes till Gotland, åtföljd endast af sin bror Bengt och af doktor Tidström, hvilken genast återvände.
Sex månader senare hade Gustaf Adolf emottagit styrelsen, och den första akt, han undertecknade, var hennes fullkomliga rehabilitation.
TJUGOÅTTONDE KAPITLET.
Dufvoposten.
Då Döring såg, att han ej förmådde uträtta någonting för fröken Rudensköld, lemnade han genast Sverige.
