— Hvilken lycklig tanke! Efter några få timmar skall jag då känna den framtid, som väntar oss.
Louise och Döring hade stannat bredvid en blomsterrabatt.
— Se der, huru glödande denna blommas kinder äro?
— Det är en eld i dess blod. Dess hjerta flammar.
— Rosen är den lyckliga kärleken.
— Och vid dess sida har man stält den bleka, den snöhvita liljan.
— Dess hjerta har stannat. Smärtan har jagat hvarje bloddroppe från dess kinder. De äro bleka som döden, bleka som förtviflan.
— Liljan är en röd ros, är den olyckliga kärlekens vålnad.
— Låtom oss bryta dessa två blommor och gömma dem, som ett minne af denna stund.
— Jag tager tvenne blad, ett rödt och ett hvitt.
— Du tager dem?
— Om allt slutar, som jag hoppas, skall jag fästa ett rödt blad under vingen på dufvan — du skall förstå det; slutar det illa deremot — o, min gud — då skall jag afsända dufvan med det hvita bladet.
— Jag skall sitta här och vänta budet: den hvita dufvingen — men det röda bladet. Känn, Mauritz, huru mitt hjerta slår!
— Mod, Louise, mod! Innan kort skola vi tillhöra hvarandra. Hvilken lycka, hvilken sällhet!
— Hvad solen är för naturen, är kärleken för oss. Utan den, huru mörkt; med den, huru klart och blomstrande är icke allt omkring oss! Så samtalade de unga två, rika på förhoppningar och lycka.
Dagen derpå, tidigt på morgonen, lemnade Döring Qvedlinburg, endast åtföljd af sin trotjenare, Ärlig, hvilken förde den utvaldaste bland de många dufvorna med sig, ett skönt och präktigt litet exemplar, med glänsande hvit färg, starka vingsenor samt kloka och förståndiga ögon.
Han tog vägen om Louises fönster och han såg en snöhvit hand vinka ett vänligt farväl.
Vi lemnade baron Armfelt, beredd att i mylady Munks vagn
lemna Neapel, åtminstone på några dagar. I den sköna engelskans
sällskap begaf han sig ock derifrån, och vagnen rullade utåt gatan
förbi Wienske ambassadörens palats och S:t Catharina samt krökte af
utåt landet till en liten villa, kallad Marocco, der tvenne af myladyns
vänner, myladies Spencer och Mansbery bodde. Vid det oförmodade
besöket blefvo de till en början ganska bestörta; men mylady Munk
uppvisade för dem de höga instruktioner, som hon mottagit, och de
båda vännerna lugnade sig åter.
Major Brändström inträffade äfven här, och i hans sällskap fortsattes resan samma dag till Velina, vägen om Monte Sarchio, en landtegendom, som tillhörde markisen del Vasto. Ett bref från högre ort, som man aflemnade till värden, skaffade de resande ett vänligt mottagande.
Piranesi yttrar i sina bref följande:
