samma ankdam. Skilnaden i din ställning nu och förr synes mig endast vara den, att du fått en hertig i stället för Zamor. Och gud vet, om du icke förlorat på bytet. Zamor skälde väl ändå alltid, då du var dum; jag vet ej om hertigen gör det? För tusan, jag borde skratta åt dig, men vill i stället tillämpa på dig en rad af hvad jag nyss läste upp: det är förfärligt, skrek herr Carl.
— Ja, vet du, tillade han härefter, jag tycker verkligen att det är någonting förfärligt i allt, hvad jag ser — der och här — rundt omkring. Det är, som om fan sjelf farit i allting på de senaste månaderna. På Stockholms gator får man till och med nu icke gå mer än två och två. Och vi militärer, som sakna enskilda rekommendationer, vi kunna väl säga: hvad skall en gammal krigsman taga sig till i våra dagar, såsom ryttmästare Levin sade, då han öppnade en krogrörelse på Ladugårdsgärdet.
Charlotte for med handen öfver ansigtet. Hennes ögon blixtrade. Påtagligen sökte hon efter ord för att svara honom, men tycktes icke finna några. Upprörd och vredgad slet hon i stället af sig den sista fliken af sin kinesiska utstyrsel och stod nu der i sin derunder burna egna drägt, en lätt promenadrock, som i lätta veck draperade sig omkring hennes mjuka, fina och smärta former. Förvandlingen var icke så litet intagande till hennes fördel.
Lugnare stod hon också nu framför Netherwood.
— Jag har alltid betraktat er, yttrade hon derpå, med en viss aktning, emedan jag alltid trott att ni hyste en liten smula sådan för mig. Det sätt, hvarpå ni nu bemöter mig, förändrar förhållandet. Efter ni hånar den klagan, som jag så oöfverlagdt låtit gå öfver mina läppar, inser jag, att vi ej mera äro något för hvarandra. Må så vara! Kanske det också är det bästa. Hade du ej hånande angripit hertigen, skulle jag ej ha tänkt på mig sjelf. För öfrigt lemnar jag både svandammen och ankdammen derhän. Hvad jag vet är, att en stråle, upplysande och värmande, omsider ändock hittat till dess bölja. Jag säger dig derför: — intet enda ondt ord mera om hertigen, så vida våra vägar icke för alltid skola skiljas åt.
Det låg någonting allvarligt, beslutsamt och bestämdt i Charlottes korta förklaring.
Netherwood hade likväl ingen barmhertighet med henne.
— Du är en komplett toka, yttrade han.
Charlotte stampade i golfvet.
— Icke ett ord mera, förklarade hon.
— Dumheter, återtog Netherwood. Du har fäst dig vid hertigen. Bah, han skall kasta bort dig, som han kastade bort mamsell Eckerman.
— Ske hvad som helst, men han skall likväl ej håna mig. Dertill är han för god. Huru mina öden än må blifva, så har, sedan den tid jag var ditt lydiga redskap, en liten brodd till någonting bättre utvecklat sig hos mig, och ingen, icke ens du, skall trampa ned den.
