546
»Sedan den sköna mylady Munk följt sin flykting till Casanuova, och der sjungit duetten Megacles och Arista, for hon tillbaka till staden och begaf sig vid pass klockan fyra till kansliet. I hvad ärende? För att underrätta — — — att luften var kylig och pelsen rätt god. Ifrån kansliet for hon klockan half fem åter till mylady Mansbery. Hvad skulle hon göra der? — — För att låta veta att Bertha spann och Bertuccia sof».
Piranesi anser sig härigenom göra fullkomlig reda för — Bertholds död och den lilla Bertholds födelse.
Den 16 Februari, omkring klockan 8 på morgonen, afseglade det svenska skeppet från Neapel med oförrättadt ärende. Vid samma tid fängslades flere af de spioner, hvarmed man omgifvit baron Armfelt, och bland hvilka här må nämnas bröderna Benedikt och Vincent Mori samt Pietro Pasqvini.
Den 20 kom baron Armfelt åter till Neapel, »och aldrig,» yttrar Piranesi, »var glädjen större uti Itacas hufvudstad vid Ulysses återkomst efter tjugo års bortovaro».
Baron Armfelt förblef dock icke länge qvar i Neapel. Redan i början af Mars lemnade han det och begaf sig till Tyskland. Wien blef för en kort tid nu hans egentliga hufvudstation.
En långvarig juridisk undersökning fortgick emellertid 1 Neapel med de fångna spionerna, hvarvid man kom ganska invecklade intriger och våldsamma afsigter på spåret.
I början af Oktober månad nödgade enskilda affärer baron Armfelt att på några dagar begifva sig till Wismar.
Han hade här äfven stämt möte med Döring.
För att undgå den svenska regeringens uppmärksamhet, hade han för tillfället antagit ett främmande namn, och reste för öfrigt så obemärkt som möjligt.
Nära en af tullarne mötte baron Armfelt och Döring hvarandra, och de begåfvo sig på en gång in i staden.
Strax innanför tullbommen sågo de en främmande karl, väl insvept i en kappa, närma sig med ett bref, hvilket han på ett höfligt sätt öfverlemnade till baron Armfelt.
— Till mig? anmärkte Armfelt. Jag känner ingen här.
— Till baron Armfelt Gyllenlöwe, svarade budet.
Armfelt rodnade. Det var under det senare namnet, som han sökte bevara sitt inkognito. Men enär han ej underrättat någon om sin ankomst, kunde han ej annat än förundra sig öfver, att den redan var bekant.
— Från hvem? frågade han och mottog brefvet.
— Läs, svarade budet helt kort.
Armfelt hade visserligen under sitt antagna namn väntat några vigtiga bref på posten i Wismar, men för öfrigt borde det ej vara kändt af någon mer än af Döring och en kurir från Petersburg, som äfven här borde möta honom.
Hvarken Döring eller kuriren skulle onödigtvis, det visste han, blottställa honom.
