548
Då Wanja tillbakakastade doket från sitt ansigte i dominikanerkyrkan, fattades Vincent af en ditintills aldrig erfaren känsla.
För honom syntes hon i förklarad glans, snarare såsom ett helgon än en vanlig qvinna, och det föreföll honom, som föremålet för hans hela lefnads kärlek nu trädde, förvandlad till ett af ljusets egna andeväsenden, emot honom. Han hade blifvit van vid hennes krithvita, kalla ansigte; men det lif och lugn, som nu uttryckte sig deri, erinrade honom på en gång om hennes ungdoms sköna dagar, då han först lärde sig älska henne, men erinrade honom derom på ett sätt, som gaf anvisningar på en andeverld. En försvunnen tids minnen voro hos henne på ett så eget, för Vincent ännu obegripligt sätt sammanvigda med någonting kommande himmelskt. Det föreföll honom, som om en hel dags verksamhet och en uti uppgående stjernor klarnad himmel sjunkit, liksom förenade i en lugn och mild aftonstund, ned uti hans hjerta. Han darrade af en djup, outsägligt skön känsla. Jord och himmel gingo på en gång liksom ned i den, och det blef natt, och i natten tände sig eviga stjernor i rymden af hans i detta ögonblick sig mägtigt vidgande själ. Då Wanja åter nedfälde doket, gömde han ansigtet i sina händer, liksom för att bevara hennes bild inom sig, störtande på samma gång derifrån.
Han hade sagt till Cazal: sök mig i dominikanerkyrkan, utan att likväl veta, hvarför han sade det. En dunkel aning lade ordet på hans läppar, och förmodligen kom det sig deraf, att hans tankar ändå alltid svärmade der, upptagna af Wanjas gestalt.
Då Vincent dröjde alltför länge med att hemkomma, begaf sig också Cazal till kyrkan, och han kom lägligt för att mottaga den vacklande Vincent och föra honom derifrån.
Ifrån denna stund trifdes Vincent ej mera i sitt hem. Han ville ut, ut i den fria och vilda naturen.
— Hvart? frågade honom Cazal.
— Till Monte Vesuvio, var hans korta svar.
Han hade aldrig på närmare håll betraktat dess bottenlösa, djupa lågor, dess upproriska, underjordiskt flammande haf. Han ville det nu: det var hans ande, som ville spegla sig i en afgrund.
Cazal ordnade resan. I vagnen begåfvo de sig till Resina, bestego der mulåsnor och började på det sättet vandringen uppför berget, åtföljda af sina fackelbärare.
Vägen gick genom en oändlig kedja af praktfulla och sköna trädgårdar, smyckade med popplar, mullbärs- och fikonträd, emellan hvilka smidiga och fruktbärande vinrankor slingrade sig i rika och naturliga festoner, än bildande sig i tysta och svala grottor, än i festliga och höga hvalfbågar.
Snart nådde de regionen för de senare utbrottens förstörelser. Vegetationen upphörde. Lavablocken visade sig. Jorden var varm som aska. Då man inträder på detta område, öfverträder man den lefvande naturens gränser. Hvilken tafla likväl! I den svarta dimma,
