550
Tidigt uppstod han hvarje morgon och begaf sig ut tyst och sluten på sin mulåsna, följd endast af den lika tyste och slutne Cazal. Sålunda närmade de sig småningom de calabriska bergen.
En morgon voro de åter ute på ett dylikt ströftåg. Solen rann så skön upp öfver bergspetsarne och klädde dem liksom i gyllene mantlar, och dalen, der Vincent och Cazal stodo, glödde i nyfödd, rodnande prakt.
Mellan en fördjupning i bergen rullade med lagom fart ett klart, liksom af upplöst silfver skimrande vatten fram genom den täcka dalgången.
Utsigten var så glad, så behaglig, man blef så lätt och nöjd till sinnes, då man betraktade den. Ett utrop af beundran tillkännagaf också Vincents tillfredsställelse.
— Här vill jag dö, tillade han efter en stund, liksom förklarande sitt utrop.
Cazal förstod också först nu anledningen till hans rastlösa vandringar, föranledda endast af den önskan att finna en plats, inbjudande till döden.
Men en ännu vackrare syn väntade Vincent.
Vid en bugt af vattenfåran stod en hydda, omgifven af oranger och cypresser.
En liten täck och intagande flicka lekte vid ingången.
Den ena gafveln af stugan var beklädd med vinrankor, på det sättet ordnade, att de bildade ett hvalf af guirlander, öfverallt galonerade med krusade blad, liksom med spetsar. Solens strålar föllo på detta af en smakfull hand så väl ordnade löfhvalf, och bladen, förgylda af strålen, darrade för en lätt vind.
Midt i hvalfvet såg Vincent en karl, klädd i en calabrisk bonddrägt, ligga bedjande på sina knän.
Framför honom hängde en tafla, föreställande ett helgon.
Åsynen häraf väckte en ljuf känsla hos Vincent.
Han var betagen af den härliga, men milda och tjusande naturen. Han intogs af det lekande barnet, och han rördes af den manliga gestaltens lugna bön.
Då Vincent nalkades den bedjande, reste denne sig upp. Det var Zamparelli. Men Vincent märkte det knappast, han hade redan fäst sina ögon på helgonbilden.
Huru beskrifva hvad han kände vid dess åsyn. Helgonbilden var Wanja, och ändock något mera än hon; det var Wanja, redan förklarad till helgon, med en luftig och klar gloria kring sitt hufvud, med försonande och mildt strålande kärlek i sin blick, med hjertats och själens skönaste lugn på sin panna och med välsignelsen på sma läppar.
Det förklarade hos henne hade i denna bild underlagt sig allt det jordiska.
Vincent hade ej ord för hvad han tänkte, också tänkte han mindre än han kände, och han hastade förbi Zamparelli och sjönk, liksom han, tillbedjande ned på sina knän.
Taflan med helgonbilden var den af Louise målade, hvilken Zamparelli medförde, då han åter gick till sitt hemlands berg.
